Eftersom det tycks vara så svårt (lika svårt som under tsunamin) att få någon myndighetsperson på UD att reagera, agera och bry sig, för jag nu journal över allt som görs och inte görs så att jag har min egen "katastrofrapport" klar den dag något händer. Jag anger alla klockslag då jag kontaktat folk i ansvarig ställning (vad betyder förresten "ansvarig" numera? ), namnen på dem, vad de svarat etc. När jag alltså idag – fjärde dagen efter första kontakten – äntligen kom i kontakt med den person som enligt uppgift från andra på UD är ansvarig för den fråga jag behövde dryfta, hann jag knappt säga mitt namn innan han, i mycket otrevlig och nedlåtande och myndig ton sa: "Jag har inte tid med dig nu! Jag har nyss kommit från en resa och jag har inte tid nu. Det får du respektera!"
Om man tänker sig en överlägsen man som tror att han är Guds gåva till mänskligheten som tvingas tala till en.. en… ja, en underlägsen varelse, då förstår man. Ändå talade jag lugnt och sansat och jag hade mer än väl kunnat förstå och acceptera ett vänligt: "Jag har nyss kommit från en lång resa, går det bra om jag återkommer till dig på eftermiddagen?" Men nej, jag fick inte en chans att lämna mitt telefonnummer, jag fick i princip bara acceptera att Hans Högvördighet, den UD-anställde, inte bevärdigade sig att prata med en… en… ja: en lägre stående varelse. Ett mycket obehagligt samtal och ett sätt att bli bemött på som jag ytterst sällan råkar ut för, tack och lov.
Expressens krönikör Marie Söderqvist råkar också, just idag (den 7 december 2005) i sin krönika skriva om UD-personalens otrevlighetssyndrom. Hon skriver bland annat om dess agerande i samband med tsunami-katastrofen:
"Att UD:s personal runtom i världen uppträdde helt utan inlevelseförmåga går inte att skylla på utrikesminister Laila Freivalds eller Göran Perssons oförmåga att agera. Det handlar faktiskt om enskilda individer som har fortsatt att betrakta svenskar i nöd som ett jobbigt problem som skall hållas på armlängds avstånd.
Men vad beror det agerandet på? Är det typisk UD-mentalitet? Får alla som börjar jobba på UD lära sig att inta en lätt nedlåtande attityd gentemot hjälpsökande turister, en attityd som sitter så djupt att inte ens en naturkatastrof ändrar på det?"
Läs hela krönikan här.
Och Anna Nordlander berätta också i Expressen idag (här) under rubriken Jag kände mig kränkt om hur hon bemöttes av Lars Danielsson, statssekreterare vid statsrådsberedningen och en av statsministerns närmaste män. Samma otrevlighetssyndrom gentemot "vanliga människor" tycks också råda där, eller i varje fall visar statssekreterare Danielsson prov på det. Anna Nordlander ringde förtvivlat till Lars Danielsson och vädjade om hjälp till offren för tsunamin. Detta var Lars Danielsson kommentar, enligt henne:
"Nä, hörru du, Anna – du vet inte vad du pratar om."
Enligt artikeln i Expressen svarar Lars Danielsson idag inte på ankagelsen personligen, han är väl så stor och upphöjd att han inte kan göra det, han låter i stället presschefen Anna Helsén svara:
"Det stämmer att jag fick flera samtal från anhöriga, men det är omöjligt att minnas från vilka och vad som exakt sades. På torsdagen, då Anna Nordlander ringde, visste vi omfattningen av katastrofen."
God dag, yxskaft!
Envar sin egen katastrofkommission, således! Det är min uppmaning till alla skattebetalande medborgare och andra i Sverige. Det är vi som avlönar Lars Danielsson och den otrevlige mannen på UD (som jag valt att inte namnge på bloggen, men väl i min katastrofjournal) och alla dem som Marie Söderqvist berättar om. Jag vill inte vara med om att betala höga löner till sådana här personer som tror sig vara förmer än andra och som seglar högt över huvudet på "pöbeln". Som beter sig så här illa trots att det är just "pöbeln" som ser till att de har mat på bordet, kläder på kroppen och tak över huvudet. Blir det tillräckligt många katastrofjournaler om regeringstjänstemännens överklassaktiga attityd mot folket så kanske vi kan få dem utbytta mot vettiga och trevliga människor i stället!
Till saken hör – och det är viktigt att påpeka – att jag även i min journal berättar om de tjänstvilliga, trevliga, snabbt återringande och flexibla anställda på både UD och Justitíedepartementet som jag varit i komtakt med. För lika viktigt som att kritisera är det att hålla fram när saker fungerar bra och människor gör ett bra jobb och när de har vanligt hyfs och folkvett i kontakt med "allmänheten". Jag säger bara: "Tack Carina, Lott och Dan (bland andra)"!