I går (16 februari) förhördes Sveriges utrikesminister och Sveriges statsminister av riksdagsledamöter i KU. Det är synnerligen pinsamt att Sveriges högsta ämbetsinnehavare har agerat på ett sätt som gör det nödvändigt för KU att kalla in dem till förhör. Så höga befattningshavare, ledare för landet, ska inte  bete sig så att det finns anledning till sådana förhör eller till att de får avgå (Freivalds tidigare, kanske även nu). Men nu har de hörts och deras framträdanden visade bara med ännu större tydlighet att Sverige inte har en ledning vare sig av eller för folket. Sverige har ministrar som står med huvudena uppe bland molnen. De förkroppsligar själva begreppet "klasskillnader" och de har ingen "markkänning" överhuvudtaget.

Det blev extra tydligt när ministrarnas kombination av "skylla ifrån sig" och "jag tar på mig ansvaret"-svammel ställdes i kontrast till vad de vältaliga, lugna och sakliga privatpersonerna, undersåtarna där långt nere, kom till tals. Bland dem Charlotta Öhlander som, tillsammans med sin dåvarande sambo, överlevde katastrofen, Martin Jämtlid som, om jag minns rätt, förlorade hela nio medlemmar av sin familj och släkt och Joel Fänge som tog sig till katastrofplatsen som volontär. Dessa tre svenskars berättelser från platsen för katastrofen skilde sig helt åt från det som ministrarna (och andra före dem) beskrev. Det  var som att höra om två vitt skilda händelser när man lyssnade på dessa olika personer.

Som "företrädare för folket" klarade sig de tre som drabbats av katastrofen betydligt bättre och var mer trovärdiga änn de slipade ministrarna. Att lägga huvudet lite på sned och säga: "Det är jag som bär ansvaret" betyder absolut ingenting när det "ansvaret" inte går hand i hand med konsekvenser! Vem som helst kan yttra orden, vem som helst kan, i vilken situation som helst där något fel begåtts, säga: "Jag bär ansvaret". Men det är ju inget annat än tomma ord om inte orden följs av "och därför tar jag på mig skulden och därmed konsekvenserna" och att man sedan antingen tar sitt straff (i fall av brottsligt beteende) eller avgår och ställer sin plats till förfogande för någon annan i fall som dessa.

Sveriges regering, socialdemokratiska makthavare i kommuner och landsting runt om i landet – för att inte tala om högt uppsatta fackpampar – har för länge sedan lämnat "folkets" vardag. För dem gäller helt andra villkor på absolut alla plan än för undersåtarna. Höga löner, fina förmåner, livslånga pensioner, fina bostäder, gräddfiler – sådant som folket inte ens kan drömma om. Dessa socialdemokrater har skapat nya klassklyftor. De har satt sig själva i den position där tidigare de så förhatliga "borgarna och adeln", som de sade sig bekämpa, påstods sitta och klyftorna finns numera mellan det hårt arbetande, högt beskattade folket och den politiska överklassen och, högst upp, den politiska adeln. Och sällan har klasskillnaderna varit så tydliga och väl synliga som de dagar då vi sett den politiska överklassen och adeln självsäkert sitta inför KU, väl medvetna om att vilka fel de än begått, vad de som faktiskt var på plats på katastrofplatsen än säger så kommer de, som tillhör de högsta klasserna, ändå alltid ner på fötterna.

Det är obehagligt. Det är odemokratiskt. Det är fel.

Citera gärna, men ange källan!