Utlänningsverket, (Uvi) i Finland har presenterat sin årsberättelse gällande år 2005. "Verksamheten stabiliserades år 2005", heter det. Vissa idéer kanske kan vara värda att studera för Uvis motsvarighet i Sverige, Migrationsverket (MIG). Som t.ex. en del av det som överdirektör Jorma Vuorio säger:
"Verkets viktigaste utvecklingsprojekt, UMA, är en elektronisk utlänningsprocess där allt informationsutbyte mellan myndigheterna i anslutning till processerna sker i elektronisk form. Projektets omfattande definitionsarbete blev klart år 2005. Utlänningsverket var också initiativtagare till ett extranetsystem, verksamhetsmanualen Manu, som är en elektronisk informationskälla och ett verktyg för dem som arbetar med utlänningsfrågor. UMA och Manu är avsedda för alla myndigheter inom utlänningsförvaltningen och de har 15 000 potentiella användare."
Att informationsutbytet mellan myndigheterna sker i elektronisk form låter som en både kostnads- och tidsbesparande åtgärd. I stället för att man, som tidigare på Uvi och fortfarande på MIG, hålla på och skicka en massa handlingar kors och tvärs, ofta som dyra rek, är omodernt och otympligt och dyrt. Kanske MIG borde åka över till Helsingfors och ta en titt på UMA-systemet och de andra nyheterna!
Följande information ges av regionenhetens direktör Esko Repo beträffande antalet asylansökningar:
"År 2005 minskade antalet asylansökningar något, jämfört med året innan. Däremot ökade antalet minderåriga som kom ensamma märkbart. Antalet minderåriga barn som kom ensamma var 220, medan det året innan var 140. Största delen av dessa var pojkar i åldern 16-17 år med somalisk eller afghansk nationalitet."
Vid mitt besök på flyktingförläggningen i Oravais i Österbotten den 30.4-2.5 hade nyligen en hel familj från Somalia kommit för att ansluta sig med ett barn som kommit ensamt till Finland och fått uppehållstillstånd. Familjen består av mamma och pappa och tio barn, snart elva. Familjerna är ofta så stora, t.o.m. ännu större, och hur de ska finna sig tillrätta i det helt annorlunda landet där ingenting, inte något alls, påminner om deras forna hemland, det kan man undra över. Men barnen verkade trevliga och nyfikna och man kan bara hoppas att det ska gå bra för dem alla och att de, så småningom, ska finna sig tillrätta i lilla Oravais.