Tragedin i Jokela skolcenter i Tusby i Finland, är fruktansvärd. Nio människor miste sina liv, nio familjer och släkter miste en anhörig, massor av människor miste en vän när skolans rektor och sju elever sköts ihjäl av en 18-årig elev, som sedan tog sitt liv. Finland har sorg, pesidenten och statsministern kondolerar och det flaggas på halv stång i hela landet, inte bara vid den skola där det hemska skedde. Och finländarna tacklar sorgen och chocken nationellt och går samman, som man alltid gjort och varit vana att göra sedan krigen.

Svenskarna tror att finländrana är som de, och svenska jurnalister ställer sina frågor enligt givna mallar och tror sig veta svaret på varje fråga och därför kunna fortsätta frågandet efter svenskt manus. Det finns liten eller ingen kunskap om andra folk, deras kultur och historia (inte ens om grannlandet Finland). Bland annat detta gör att man, mindre än ett dygn efter tragedin, ställer en fråga som: "Hur ska såren läkas efter en sådan här tragedi?" (SR Ekot).

Man kan väl inte ställa en sådan fråga bara timmar efter att nio människor dött och människor är i ett tillstånd av chock och djup sorg!!!? Varför tror svenskar att man omedelbart kan – eller ens ska – börja "läka sår"? Varför förstår de inte att människor först måste få vara just så chocade som de är och sörja ordentligt, på sitt eget sätt innan de ens kan börja tänka på att några sår ska läka? Dessutom: det handlar här inte om några "sår", det handlar om amputation! Och man måste förstå, att en amputation aldrig kan läka, en amputation måste man lära sig att leva med.

I Finland lever ännu till viss del den s.k. talkoandan kvar. Till skillnad från i Sverige är det i Finland inte förbjudet att hjälpa sina grannar med allt möjligt: att bygga en bastu, att meka med bilen, att klippa gräsmattan, att hjälpa till med barnen etc, etc. Tvärtom: det är önskvärt och det finns ett eget ord för detta: talko.

Finlandssvensk ordbokI Finlandssvensk ordbok (Schildts förlag) står följande att läsa:
Talko (kommer från finskan) = närmast "arbetsfest, arbetsgille. Gemensamt arbete som utförs frivilligt utan egentlig betalning; ett motsvarande ord saknas i rikssvenskan. Exempel: talkoanda, talkoarbete, talkostädning.

"Jag tror att det finska folket reagerar väldigt sunt. Det finns en vilja att kollektivt hjälpa grannen. Den så kallade grannhjälpen existerar fortfarande och det är vi lyckliga över", säger den finländska kriminalpolisens präst Kaj Engström.

Lite av det finländska sättet att reagera, att låta saker och ting ha sin gång, att leva med sorgen i stället för att genast tro att den kan läka genom en massa konstgjorda inatser samt talkoandan borde importeras till Sverige. Och lite ödmjukhet och förståelse för att våra kulturer skiljer sig väldigt mycket åt kunde vara på plats bland svenska journalister (och inte bara när det gäller Finland…)