Magda AyoubFoto: Merit Wager
Jag har sett och hört mycket genom åren. Som god man för ensamkommande flyktingbarn, besökande på flyktingförläggningar och på Migrationsverkets förvarsenhet under många år har jag upplevt och sett mycket tragik och sorg. Men också en del glädje, som t.ex. när någon fått det så hett efterlängtade beskedet om att han fått PUT (permanent uppehållstillstånd).
Mycket av det sorgliga jag har sett hade kunnat undvikas om Migrationsverkets personal på de olika ställena hade haft en annan attityd mot de asylsökande. Det ofta nedvärderande och ibland rent diskriminerande agerandet mot dessa människor som inte gjort något annat än att de sökt sig hit antingen för att söka skydd mot förföljelse eller – vilket inte heller är kriminellt – för att hitta ett bättre liv, som jag sett alltför många Migrationsverkstjänstemän uppvisa genom åren, har varit bedrövligt. Jag har ofta undrat hur det korresponderar med verkets egen skriftliga s.k. filosofi om att alltid ”sätta den sökande i centrum”.
Torsdagen den 18 augusti och fredagen den 19 augusti visade anställda inom Migrationsverket återigen prov på riktigt dåliga sidor och dåligt omdöme och även om jag sett mycket i de här sammanhangen så tror jag att behandlingen av mig men främst den dödssjuke T tar priset.
Jag skulle alltså besöka den unge mannen T, som det berättas om tidigare på denna blogg under rubriken ” Migrationsverkets handfallenhet kan kosta liv”. Han hade efter en veckas vistelse på sjukhus flyttats tillbaka till Migrationsverkets förvar och låg nu, mycket svag då han inte ätit eller druckit på länge, i ett rum på förvaret med två ”vaktare” i rummet intill. Efter en hel del fullständigt onödigt och rent trakasserande krångel lyckades det mig och en medföljande person att komma in till honom. Men alltså inte förrän jag fått be, skälla och tala med en enhetschef. Värdefull tid gick åt till rent ”tjafs” med ovilliga anställda som tagit på sig rollen av någon sorts överhuvuden som bestämde över vilka den här sjuka unga mannen fick träffa. En man som inte gjort något alls och som borde behandlats med respekt, värme och omtänksamhet. Men icke! Här var Migrationsverket filosofi ”den sökande i centrum” mycket långt borta, den fanns helt enkelt inte i dessa anställdas medvetande.
Till slut, frustrerad och arg, släpptes jag in medan en läkare undersökte T för att se om han var ”i transportabelt skick” eftersom Polisen bestämt att han följande dag skulle sändas till sitt hemland. På bår, med slangar och sonder och dropp och med två medföljande vårdare, en läkare och en polis skulle han sändas på en mycket lång resa. På min fråga om det fanns tolk med vid samtalet blev svaret ”nej”. Jag blev upprörd över att en så viktig läkarundersökning genomförs utan att läkaren och patienten kan kommunicera med varandra, och eftersom jag är auktoriserad tolk i arabiska, T:s språk, krävde jag med än större kraft att genast få komma in. Migrationsverkets tjänstemän på plats gjorde allt för att stoppa mig, jag blev behandlad nästan som vore även jag en tredje klassens människa (en asylsökande!), med största sannolikhet p.g.a. att jag också är från ett annat land (Egypten) och inte ser svensk ut. Det var synnerligen obehagligt att stå där och dividera med lägre tjänstemän på Migrationsverket som påtagit sig rollen av ”bestämmare”, medan T låg i ett rum bara några meter ifrån mig och väntade på mitt utlovade besök. Jag kände mig kränkt och mycket illa behandlad, men visste, till skillnad från T och andra inlåsta asylsökande, att jag hade möjligheten att gå därifrån.
Hur som helst: jag hade lovat T att komma och stod på mig. Verkets tjänstemän har ingen som helst laglig rätt att hindra människor från att besöka förvarstagna, ändå försöker de ständigt göra just detta genom att hitta på egna regler och med självpåtagna ”bestämmanderoller” diktera villkor som det inte finns lagligt stöd för, och därmed förhindra samröre mellan icke-kriminella, inlåsta människor och andra som kommer utifrån. Ett mycket, mycket obehagligt beteende som jag inte förstår hur det kan få fortgå.
Ett besök som skulle ha varat kanske en timme tog med allt detta tjafs och ringande till samordnare och enhetschefer ca FYRA TIMMAR! Allt detta enbart p.g.a. att personal på Migrationsverkets förvar ville visa sin makt och driva igenom den till vilket pris som helst, utan hänsyn till faktiska förhållanden eller de människor som befinner sig inlåsta och därmed i deras våld, helt utlämnade åt dem.
Dagen efter upprepades en liknande fars när jag på morgonen, redan kl 08.00, återvände för att se hur det var med T och för att få reda på om läkaren verkligen ämnade ta på sitt ansvar att frakta honom långt bort den dagen, som Polisen hade bestämt. Även denna gång uppvisade delar av personalen ett beteende och en attityd som närmast liknar översitteri och det blev en hel del dividerande och väntande innan jag kunde komma in till T.
Jag gav mig inte, men de allra flesta skulle nog ha vikit sig under så ytterst obehagliga förhållanden. Det är otroligt att personal anställd på ett statligt verk som har som ett av sina motton: ”Den sökande i centrum” och också har en hel del andra vackra skrivelser i sina broschyrer om hur alla ska mötas med respekt och på ett värdigt sätt etc, kan få behandla både asylsökande och människor som kommer utifrån så illa! Och det sker hela tiden, kontinuerligt. De anställda, som agerar på detta sätt, är de som drar ner Migrationsverkets rykte och som också skadar alla dem som försöker göra ett gott arbete i en svår situation.
Migrationsverkets ledning måste komma till rätta med rötäggen så att ”de goda” får utrymme och uppmuntran. Det handlar om människor precis som du och jag, inte om djur och det sätt varpå alltför många av dem behandlas är oacceptabelt och i vissa fall rent groteskt. Som hela den här cirkusen kring den svårt sjuke T. Och att jag själv, som invandrad i Sverige för mer än trettio år sedan, också ska behöva möta en nedvärderande och rentav främlingsfientlig attityd när jag besöker en statlig inrättning, kan absolut inte heller accepteras.
Magda Ayoub
P.S. Läkaren beslutade att T skulle föras till sjukhus. T var för svag och i för dålig kondition för att läkaren som medicinskt ansvarig skulle kunna ta på sig ansvaret för en lång flygtransport. Jag är inte helt säker på att beslutet hade blivit detsamma om T inte fått uppmärksamhet tidigare och genom mina besök. Men jag kan förstås inte veta säkert.