Under vinjetten ”Be my guest” skriver återigen journalisten, kandidaten till Stora Journalistpriset, vinnaren av Guldspaden samt dokumentärfilmaren Nuri Kino.
Jag är på väg hem med ett hemligt dokument som en källa stulit från sin arbetsplats. Hett stoff. Det är natten till Julafton, grävande journalist som jag är kunde jag inte få en bättre julklapp.
”Snälla Nuri, kom igen. Vi träffas alldeles för sällan”, ringer min vän och säger.
Han och två musikervänner till honom befinner sig i en studio. De spånar på nya låtar. Abdallah Rhawi, med artistnamn Addo, spelar sin senaste låt för oss. Kitwo Latwo, Det var en gång, heter den. Sången går vidare samtidigt som håren sakta reser sig på min kropp av text och melodi som får livet att stanna upp.
Jag frågar min polare Josef Cacan, programledare för en TV-show som slår det mesta, varför den tredje killen är så svart under ögonen. Något jag inte borde ha gjort. Josef berättar att den tredje, Daniel Afram, också en känd assyrisk sångare, nämligen lider av MS. Med en gång blir jag nedstämd. Låten går vidare. Nu blir jag nästan paralyserad av texten. Broder lurar broder. Moder är för upptagen för sitt barn. Osämja har blivit till regel.
Vem ska främja fred mellan familjemedlemmar? Det är budskapen i den assyriska texten som natten till Jesusbarnets födelsedag får mig att tänka till ordentligt. Den får mig att ordentligt, men så att han inte märker det, titta på en kille som sakta tynar bort av en fruktansvärd sjukdom men har mod och livslust nog för att få oss andra tre att gång på gång skratta så vi får tårar i ögonen. Han har nämligen gått ett steg längre. Han har kommit till insikter.
”Kan du inte skriva en text till en melodi som Addo har knåpat ihop”, frågar Daniel mig. Hur skulle jag kunna svara annat än ja? En halvtimme senare har vi låten klar: ”Tala om för mig att jag har någon”. Det blir som ett svar på Addos låt. Ett rop på lojalitet, vänskap, kärlek och värme.
När vi skrivit färdigt undrar Daniel, som är från Tyskland, varför alla svenska journalister är så förvånade över att anställda på Migrationsverket beter sig illa mot sina medmänniskor. Jag önskar att jag kunde svara något annat än att jag är lika förvånad som han över hur förvånade alla är. Titta runt! Öppna ögonen! Vi lever i en sekulär kultur som sakta men säkert förgör oss. Att vara snäll är att vara blåst. Att vara humanist är vara svag. Detta är inte isolerat till vår migrationsminister och vissa underhuggare. Detta är cementerat i denna kultur.
God Jul och Gott Nytt År Sverige och världen!
Om det ändå kunde vara en god helg och ett gott helgfirande för alla på vår planet. Men nej, världen är full av crap. Det bör vi alla påminna oss om! För många, från tsunamin, från katastrofen i New Orleans, från alla jordbävningar och andra naturkatastrofer är det den första julen utan nära och kära. Tomma stolar runt borden. Vi får inte heller glömma alla som inte har något att ha på borden, om de nu ens har bord. Och när vi gnäller om att vi har ont i kroppen, eller ont om tid – kanske vi bör stanna upp och tänka till! Sända en tanke till alla som inte har mycket tid kvar, de som verkligen har ont i kroppen.
Kära vänner, visst det är en kliché som säger att man till jul ska tänka: ”Från oss alla till er alla”! Från mig till dig och resten av mina medmänniskor: På Hans eget modersmål: ”Mawludo d´Moran brikho” (välsignad är vår Herres födelse).
God Jul med löfte om att jag aldrig tänker ge upp. Så länge jag orkar och kan ska jag försöka förbättra världen! Det hemliga dokumentet känns inte längre som en journalists julklapp och ännu ett uppslag utan som det som det är ämnat för…