Be my guest 12: Gustav Fridolin

Under vinjetten "Be my guest" skriver här Gustav Fridolin (110 000 träffar på Google). Gustav Fridolin är riksdagsledamot, kommittéledamot i MFO, humanist, miljöpartist och avgående förhandlare. Dessutom håller han på och försöker att ta jaktlicens.

Vikten av att någon gång få vinna

Både Anne-Marie och jag har engagerat oss i flyktingfrågor under vår tid i riksdagen. Egentligen är Anne-Marie placerad i skatteutskottet och jag i konstitutionsdito. Frågor om skattenivåer, -tryck och tillväxt är utomordentligt viktiga, för att inte tala om grundlagens värnande, yttrandefriheten och granskningen av regeringen. Men att jobba med flyktingar upplevs ändå, på något sätt, som mer akut. "Det är ingen som dör om skattetrycket är fel", sa Anne-Marie en gång på en buss mot Borås. Och hon har nog rätt.

Att arbeta med flyktingar är väldigt speciellt. Det är inte sällan frågor om liv och död, framtid eller förföljelse, tillfrisknande eller sjukdom. Det är ett jobb med desperata, otrygga människor som söker sig en framtid. Visst kan en företagare vara desperat när skatten upplevs orättvist hög, och visst kan man bli desperat när Bodström än en gång vill inkräkta på integriteten. Men det handlar inte om att någon står på flygplatsen och skriker att den inte vill avvisas till systematisk förföljelse som armenier i Azerbajdzjan. Å andra sidan, vänskapen som växer ur att hjälpa en flyende människa, kärleken och tacken från någon som lyckas ta sig genom nålsögat och använda den eroderade asylrätten är så mycket större än den som upplevs i andra politiska frågor. Liv eller död. Framtid eller förföljelse.

De senaste åren har de blivit mer död och förföljelse och mindre framtid och liv. Färre fester vid uppehållstillstånd, eftersom de som väl fått stanna har varit så sjuka att fest varit det sista att tänka på vid PUT och allt färre fått stanna. Med det har också flyktingrörelsen tappat i självförtroende och styrka. Man har inte längre känt att det man gör är något värt när inga intyg, inga skäl, inga dokument i världen kunnat ge förföljda en fristad.

Tills nu. Flyktingrörelsens uppsving från julen 2004 och framåt kan komma att gå till den svenska historian. Man enade sig, organiserades, samlades i demonstrationer. Det har diskuterats, inte minst på den här bloggen, om amnestikravet var det rätta att ena sig bakom, men hur det än var med den saken så hade enigheten i sig ett värde. Styrkan i en enig flyktingrörelse visade på humanismen i den svenska folksjälen, viljan att förändra och skammen över en hårdnande flyktingpolitiken.

Än har det inte blivit någon amnesti. Det har blivit till en tillfällig lag och en påhäftad garanti om att de flesta av åtminstone de gömda barnen och barnfamiljerna kommer få stanna i Sverige. Det går inte en natt utan att jag ligger vaken en stund för att fundera över om det trots allt hade kunnat gå att pressa regeringen lite längre eller om den här lagen verkligen kommer innebära det vi alla hoppas att den ska. Någon säger säker att "det bidde bara en tumme". Men det är de som säger så, det är de som tappat självförtroendet som riskerar lagens tillämpning. Om inte vi som trott på en amnesti eller i vart fall tror på en human flyktingpolitik där människor ges möjlighet till ett värdigt liv i Sverige står upp för vad vi tycker att den tillfälliga lagen ska betyda, riskerar den att falla samman. Det var flyktingrörelsens stryka som pressade fram lagen, om man återigen förfaller till svaghet riskeras uppföljningsarbetet.

Lagen ska kritiseras, miljö- och vänsterpartister likaså. Konstruktiv kritik, meningsfulla utrop, påtryckningar – det är just det flyktingrörelsen sysslat med sedan julen 2004. Men uppgivenhet och bristande självförtroende kommer ingen vart. Se lagen som ett första steg, nedläggningen av utlänningsnämnden som ett andra, de permanent ökade möjligheterna för uppehållstillstånd för offer för människohandel och förföljda kvinnor och homosexuella som ett tredje. För att en rörelse ska bestå, för att människors glöd ska växa till en eld, för att kraven ska höras krävs det att man någon gång får känna att man vinner. När kritiken blir av det slag att inga andra politiker än vi som varje dag möter flyktingar och skäms över flyktingpolitiken vågar driva på för en bättre flyktingpolitik så blir den kontraproduktiv. Det bästa får inte bli det godas fiende.