Redan för tre år sedan (våren 2005) slog jag larm om hur avvisningsresor hanterades av Kriminalvårdens transporttjänst. vad hände efter de alarmerande rapporter flyktingprästen Håkan Sandvik och jag lämnade till många olika aktörer och ansvariga?
Den 19 mars 2008 tog Uppdrag granskning upp en liten del av hur det kan gå till, främst om en eskortör som flera gånger varit berusad i tjänsten vilket ibland fått förödande konsekvenser och orsakat skattebetalare stora extrakostnader samt – värst! – extra lidande för dem som skulle återvända till sina hemländer.
Vem har ansvaret för att chefer för statliga myndigheter utför sina jobb? Eller finns det ingen? Cheferna för Kriminalvårdens Transporttjänst, som sköter avvisningsresor med asylsökande som inte fått tillstånd att stanna i Sverige lider av så svår amnesi (minnesförlust) att de absolut inte klarar av att sköta sina uppgifter och någon, som är över dem måste kunna avsätta dem. Omgående. Något mer pinsamt och obehagligt än Gunnar Johansson, chef för utrikestransportörerna på KVVs Transporttjänst och Göran Stenbeck, chef för KVVs Transporttjänst i Uppdrag granskning har jag inte sett och hört på länge. Så pinsamt att man vrider sig i starkt obehag när man ser och hör dem. Läs, se och lyssna här.
Den 29 juni 2005 skrev jag en debattartikel i Expressen om hur det kan gå till på avvisningsresor. Läs den här. Jag skrev också en artikelserie här på bloggen – Sveriges dyraste resebyråverksamhet – om flera obehagliga och hemska avvisningar som KVVs Transporttjänst utfört. De asylsökande som skeppades som kollin kors och tvärs över jordklotet fick också komma till tals och själva berätta vad som hände. Vilket knappast stämmer överens med vad KVV-folket skrev i sina rapporter.
Ur min artikelserie Sveriges dyraste resebyråverksamhet:
I lagen står det inte att Polisen (eller Kriminalvården) ska eller ens får föra människor som levande kollin kors och tvärs över kontinenter, utan handlingar som styrker vilka de är och t.o.m. på handlingar som Polisen vet är någon annans, d.v.s. falska papper. Och det har knappast varit meningen att Transporttjänstens verksamhet skulle bli både rättsosäker och oerhört kostsam. Eller att de här resorna skulle permanentas och mer eller mindre utvecklas till en källa till extrainkomster och även viss rekreation för dem som reser med som eskortörer. Men så tycks det i alla fall ha blivit.
– – – – – – – –
Transporttjänsten, som lyder under Kriminalvårdsverket, och Polisen skickar inte sällan både tre, fyra och fem av sina anställda på ”förhandlingsresor” med t.ex. en ensam sjumånadersgravid kvinna, en ung, spinkig iransk man eller en gammal, hjärt- och astmasjuk statslös gubbe med rullator. Hur man kommer fram till att så många behöver resa med framgår inte. Kriterierna är oklara, vad som gäller tycks vara att så många som möjligt åker för då tjänar så många som möjligt extrapengar i form av traktamenten och ob-ersättningar etc. Och verksamheten bara pågår och sväller. Inte förrän Håkan Sandvik och jag i februari och mars uppvaktat ett antal höga chefer på Rikspolisstyrelsen (RPS) och även varit på justitiedepartementet (där vi rapporterade till den man som idag är chef för Migrationsverket, Dan Eliasson. Min anm) och lämnat rapporter och berättelser om hur det går till beordrade rikspolischefen Stefan Strömberg en inspektion av verksamheten. Läs mer här.
– – – – – – – –
Eskortörerna lämnar nu M till gränskontrollen och åker in till staden där de tar in på Hilton. M blir kvar på flygplatsen i Addis Abbeba. Där ska han komma att tillbringa två dygn utan pengar till mat och utan någonstans att sova. Läs här.
– – – – – – – –
D, en kristen konvertit från Iran berättar själv:
Vi kom fram till Teheran vid midnatt och väntade ombord på planet tills någon kom och hämtade oss. De svenska poliserna hade en pärm med alla mina handlingar, också de som var på persiska och som visade vad jag var anklagad för i Iran och som bland annat var orsaken till att jag hade flytt. De ville visa dem för gränspolisen. Jag bad dem ”Gud, Jesus, Gud, Jesus visa inte mina papper för dem. Ni vet inte vad som kan hända med mig om ni visar mina papper!”. Mitt hjärta slog så hårt, jag såg döden framför mig. Jag kunde inte andas, jag kunde inte tänka. Jag tänkte bara hela tiden, inne i mitt huvud: ”Gud, Jesus, Gud, Jesus, Gud, Jesus”. Poliserna visade mina handlingar för dem. De visade mina id-kort och papper från iranska ambassaden. Jag ville själv se vad det var som visades men både svenska och iranska poliser ? eller jag tror det var militär – hindrade mig. Jag kände att jag redan var död. Jag hörde och såg inget, jag kände inget. Jag var död inuti.Sedan skulle de svenska poliserna åka. De räckte fram en leksaksbil, en polisbil i plast, och sa att det var ”en gåva från svensk polis till iransk polis”. Iranierna var lite förvånade. Svenskarna sa till mig: ”Vi önskar dig ett bra liv” och lämnade mig där. Läs här.
– – – – – – – –
MR hade hållits inlåst i en ytterst spartansk cell – kal, utan tv, utan någonting – i arresten i Solna i nio dagar före avresan. Hon motsatte sig avvisning och sa att hon inte kommer att medverka eftersom hon inte vill resa utan sin dotter. Men hon berättar nu att efter nio dagar i arresten (straffet för att hon inte ville medverka) var hon så psykiskt nedbruten att hon gick med på vad som helst. En annan anledning till att hon gick med på att resa ”frivilligt” var att Polisen hade sagt till henne att ”vi kan ge dig en injektion och spänna fast dig på en bår om du inte följer med frivilligt och lugnt”.
Den 7 maj fördes MR med fem eskortörer, varav en var rysktalande, till Bromma för resa med specialchartrat plan till Kiev. Myndigheterna hade chartrat ett plan enkom för denna avvisning som dessutom inte ens var en ”vanlig” avvisning utan en förhandlingsresa med en person utan relevanta dokument.
Eftersom MR saknade handlingar och inte släpptes in i landet, sattes hon i arrest på flygplatsen. Det fanns ingen mat att få annat än för dem som kunde betala för den. MR hade inga pengar. I 23 dagar satt hon inlåst i arresten på flygplatsens transitavdelning, drack vatten ur en kran och fick lite bröd då och då av personal som förbarmade sig över henne. Några gånger fick hon också mat, när någon medfånge hade pengar och tyckte synd om henne och betalade någon för att köpa mat från flygplatsrestaurangen. Läs här.
– – – – – – – –
Om två års inlåsning på förvaret och flera ”vinst och förlustresor” med Mamadou (som är den som suttit inlåst på förvaret längst av alla i Sverige: två år):
Och på flygplatsen i Guinea Conakry var polisens/eskortörernas beteende uppseendeväckande och
synnerligen klandervärt. Efter att de misshandlat Mamadou (vilket de själva inte medger) blev de ansvariga på flygplatsen så upprörda och uppretade att de tog ifrån de svenska poliserna deras pass och kopierade dem för att ha ifall det senare skulle visa sig att något hade hänt Mamadou medan han var i händerna på de svenska poliserna/eskortörerna! En av dem försökte muta en av de lokala poliserna på plats för att få tillbaka sitt pass:”Det går så långt att jag får kvinnan (en polis, min anm.) avsides och vi kommer överens om en liten slant för L:s pass (en av de svenska eskortörerna, min anm.)”.
I eskortörernas verkställighetsrapport finns också snudd på rasistiska skrivningar. De kallar Mamadou ”storljugande” och skriver: ”Nu var han bland sina bröder i Afrika och vi var de vita som bara ville honom illa”.
Här i Sverige fortsatte trakasserierna mot Mamadou. När han under 25 dagar hungerstrejkade i protest mot sin situation, fördes han till häkte för att, som han själv säger ”de ville bryta ner mig”. Han får inte visa normala känslor av frustration, vrede, sorg – han riskerar då när som helst att föras till isolering i häkte. Han säger att han använder all sin kraft för att försöka hålla sig ”normal”, men att det är mycket svårt. Han säger att hans psyke börjat brytas ner av allt han varit med om och att han har fruktansvärda mardrömmar ibland. När han berättar om vad en polisman sa till honom efter att han för andra gången återförts till Sverige från en förhandlingsresa, ser man bottenlös förtvivlan i hans ögon:
”Du får sitta inlåst resten av ditt liv. Du kommer aldrig ut från förvaret”. Det tog två år och ett beslut i regeringsrätten innan han kom ut… Läs här.
Läs också här, här, här, här, här, här, här och här. Och det finns mängder med fler berättelser under kategorirubriken Asyl&Migration i högerspalten på denna blogg.
Varför har det inte blivit bättre sedan vi slog larm för snart tre år sedan? Mina artiklar på denna blogg är otroligt allvarliga berättelser om hur transporten av asylsökande ofta sker. De ord som bäst beskriver en alltför stor del av den här verksamheten är: total respektlöshet, slösaktigt, på måfå, ”hej och hå”, egenintresse (traktamenten etc) och inkompetens.