Nu börjar jag att, här på bloggen, berätta den otroliga historien om Adil, uiguren från Kina som hamnade i Guantánamo och oskyldig satt inlåst i en bur i fyra år och som sedan släpptes och dumpades av USA i Albanien av alla ställen, så snabbt att ingen hann reagera. Här finns en liten introduktion på TV4:s sajt. Lyssna också på Randi Mossige Norheims inslag i SR om de oskyldiga uigurerna i Tirana, Albanien.

Redan i maj 2006 kontaktades jag av diverse organisationer och jurister i USA som bad om hjälp med att få Adil till Sverige där han har en syster. USA ville snabbt få ut honom ur landet, kanske för att han (och ytterligare några oskyldiga uigurer) inte skulle hinna inleda en rättsprocess mot amerikanska staten för det lidande de utsatts för av USA och dess regering.

Då, sommaren 2006, gick det inte att göra mycket eftersom man måste finnas i landet för att söka asyl och Adil hade tvångsförts till – och dumpats i – Albanien.

Nu finns han i Sverige sedan november förra året. Han har sökt asyl och han har träffat sin syster som han inte sett på många år. Sin fru och sina barn har han inte heller sett på snart nio år… Och i Albanien finns inga andra uigurer än han själv och fyra andra män som också tvångssändes dit. Och Albanien tillåter enligt muntliga uppgifter till Adil inte familjeåterförening. Principen om familjens enhet är rättsprincip i anslutning till Genéve-konventionen!

Läs bland annat här, här och här lite av vad som skrivits och nämnts i media i Sverige om Adil. Snart följer mer information om Adil och hans öde – uppbackad av dokument som jag kommer att lägga upp och länka till eller citera ur. Det är dokument som visar en skrämmande omänsklig inställning till denne man och hans unika levnadsöde och lidande. Det är dokument som visar inkompetens och slarv utan like på högsta nivå inom Migrationsverket. Man tror inte att det är sant, eller rättare sagt: allmänheten tror knappast att det kan gå till så som t.ex. i Adils fall, men vi som agerat på asylområdet i decennier, vi vet. Advokater vet. Jurister vet. Ombud av olika slag vet. Frivilligorganisationer vet. ”Alla” vet. Ändå pågår det, dag ut och dag in och nonchalansen finns alltså ända uppe på ledningsnivå inom Migrationsverket.

Fortsättning följer…

© Merit Wager