Vem har makten? Vem borde ha makten?

Det var rubriken – och frågan – vid ett seminarium i morse (13 april), arrangerat av tankesmedjan Timbro. Eftersom seminariet redan ligger på nätet har jag ”roat” mig med att lyssna på det (man måste inte titta, det går bra att bara lyssna) medan jag samtidigt gjorde annat.

Jag brukar inte orka se och lyssna på sådana här långa debatter med några personer som pratar runt om ”utmaningar”, ”utanförskap, ”ansvar”, ”sysselsättning” och ”åtgärder” med mera. Nu lyssnade jag ändå, mycket för att utmana mig själv att försöka ha ett så öppet sinne som möjligt inför vad de tre paneldeltagarna hade att komma med.

Jag är ingen politisk kommentator, jag har ingen egen politisk agenda och är på intet sätt partipolitiskt knuten till något svenskt parti. Som invånare i Sverige tar jag del av det som rör samhället och kan mycket väl lyfta upp och ”hylla” vad ett partis företrädare för fram i en fråga och nästa dag kraftfullt kritisera samma partis företrädare i en annan fråga. Partipolitik har aldrig varit intressant för mig, jag är finländsk medborgare, röstar i Finland och är en betydligt varmare anhängare av ”den finländska modellen” än av den svenska, åtminstone vad gäller politiken och hur landet styrs. Jag lever och verkar dock i Sverige och måste självklart vara intresserad av vad som sker här. Men då handlar det om ett samhällsintresse, inte om ett politiskt intresse. Och att få mig att tycka att ”allt är politik”, som en del försöker göra, det är som att hälla vatten på en gås så det är ingen god idé.

Med allt detta sagt så följer här först några utdrag ur vad paneldeltagarna sa under seminariet.

Annie Lööf:

Den svenska genomsnittspersonen är 40,3 år gammal, en man som har jobb och tjänar ungefär 30.000 kronor i månaden.
———–
Låt mig ta några exempel på hur det faktiskt ser ut nu, med de utmaningar som vi står inför. Många ungdomar lämnar skolan utan fullständiga betyg, personer med funktionsnedsättning har 63 procent högre arbetslöshet än andra. Människor med kort utbildning har tre gånger högre arbetslöshet än andra. Och på kort tid har Sverige tagit emot många nya som saknar – eller har väldigt låg grad av – utbildning. Som saknar akademisk erfarenhet.
———–
Sverige har det största gapet i sysselsättning mellan inrikes- och utrikes födda. Vi står allts inför gigantiska utmaningar om vi inte vågar presentera rejäla reformer. Och inte bara presentera dem utan också genomföra dem.
———–
80 procent av de arbetslösa framåt kommer att tillhöra marginalgrupper, alltså riktigt utsatta. Det är nyanlända, det är personer med kort utbildningstid, det är äldre, det är funktionsnedsatta. De som är arbetslösa i framtiden kommer att stå ännu längre från arbetsmarknaden än vad de har gjort tidigare. Det ställer krav på oss politiker att faktiskt presentera lösningar. Vi kan också se att IMF har sagt under lång tid att höga ingångslöner är ett strukturellt problem i Sverige. Höga ingångsler blir också ett hinder för en bra  integration, ett hinder som finns där trots att den ekonomiska utvecklingen i övrigt är god.

Clarence Crafoord:

Det finns faktiskt också makt som tillkommer enskilda. Enskilda människor. Alltså enskilda näringsidkare, enskilda arbetstagare. Och de här människorna, de kan välja om de vill bli del av en arbetsmarknadsorganisation eller ej. De kan fatta val om de ska gå med i en arbetsgivarorganisation eller i ett fackförbund.

Det här valet som de fattar, det  skyddas av grundläggande spelregler som såväl politiker som arbetsmarknadsorganisationer måste respektera. Och då tänker jag till exempel på vår egen grundlag, regeringsformen,  och på Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna. Det här är det konstitutionella skydd som alla har mot övertramp och en del av detta konstitutionella skydd är föreningsfriheten. Och föreningsfriheten har två sidor: en del är att man ska få grunda en förening och gå med i en förening.

En självklar del i den delen av föreningsfriheten är exempelvis att man ska få grunda ett fackförbund om man vill. Man ska kunna gå med i ett fackförbund utan att drabbas av repressalier för det, det är givet. Men det är lika givet att man också ska få stå utanför. Man ska få stå utanför en arbetsgivarorganisation utan att drabbas av repressalier, man ska få stå utanför en fackförening utan att drabbas av några repressalier

(Läs här om fallet Henrik Gustavsson mot Byggnads som Centrum för rättvisa drev och som Clarence Crafoord talar om lögner in i sitt anförande)

Nils Karlsson:

Jag vill nog säga det att individens ställning är väldigt svag i den svenska modellen. Ska man förstå den här modellen då måste man inse att det är en korporativ modell. Statsmakten har delegerat, i princip, lagstiftningsmakt till arbetsmarknadens karteller. Det här har rötter i tidigt 1900-tal.

De konfliktregler som styr hur den här modellen fungerar är från 1928. De är i princip oförändrade. Modellen har dock förändrats under resans gång, ett antal tillfällen, och den har alltid förändrats under hot om lagstiftning. På 20-30-talet var konfliktnivån i Sverige väldigt hög, det var väldigt mycket strejker och lockouter. det var särskilt vissa förbund som var väldigt aktiva, det var Sveriges Byggarbetarförbund, det var hamnarbetarna, det var transportarbetarna.

Det var, vad man idag skulle kunna karakterisera som små mansdominerade förbund i skyddade branscher. På 30-talet så satt arbetsgivarna Byggnads i lockout  under åtta, nio månader. Det var socialdemokratisk regering. Regeringen gav förslag om lagstiftning till skydd för tredje man, alltså allmänheten drabbades ju av de här konflikterna. Byggnadsarbetarnas löner låg 20, 30, 40 procent över andra sektorers löner. Under hotet om lagstiftning så ingick då parterna Saltsjöbadsavtalet.

Paneldeltagarna var, alla tre, intressanta att lyssna på. Mycket kan den som lyssnar kanske hålla med om, annat inte alls. En del nya tankar kanske väcks, nya kunskaper och/eller insikter kanske fås; det är inte bortkastad tid (man kan ju göra annat samtidigt) att lyssna!

Mina egna reflektioner är bland annat att alla de tre talarna var vältaliga och kunde på ett bra sätt åskådlig- och tydliggöra vad de ville ha sagt. Det jag hörde väckte en del tankar, inget var egentligen helt nytt men det kan vara bra att påminnas om sådant man inte tänkt på, på ett tag.

En negativ sak som jag blev påmind om och som är något som alltid irriterar mig, är den enormt stora betydelse som ”det politiska” anser sig ha och kunna ta i Sverige. För mig är det helt obegripligt hur mycket svenska politiker verkar vilja styra och ställa över, som man inte skulle drömma om att ständigt lägga sig i, i andra länder. Det handlar hela tiden om att ”det måste vi politikers ta ansvar för” och ”vi politiker måste presentera lösningar” och liknande. Nej, säger jag, håll er borta från detaljfrågor, för Guds skull! Få vill att personer som under vissa tider råkar sitta på vissa politiska poster ska ta sig rätt att ändra i lagar och bestämmelser för att själva liksom ”göra avtryck” i historien, eller att de ska bestämma in i minsta föräldraledighetsdag hur människor i ett så kallat fritt land ska leva sina liv.

Så slutreflektionen från mig blir att det var ett givande seminarium, det var intressant och det var bra att få lyssna på tre kunniga personer som fick tala oavbrutna. Men slutklämmen för min del blir, anspelande på seminariets titel: FOLKET SKA HA MAKTEN I DEN SVENSKA MODELLEN!

Och allra sist: Mycket viktigt är det som Clarence Crafoord säger om den enskildes rätt och rättigheter och det han berättar om processen som Henrik Gustavsson under tio år drev med Centrum för rättvisas hjälp mot Byggnads – och vann! Det kan man lyssna på från cirka 1.01.10.

Här finns hela seminariet: