Ur riksdagens snabbprotokoll 2006/07:64, onsdagen den 21 februari, kl. 09:00 – 16:25

10 § Integrationsfrågor

Anförande 82, Mauricio Rojas (fp), utdrag:

Jag läser upp ett exempel som gäller den centrala myndigheten Integrationsverket: ”Myndigheten saknar emellertid samlad kunskap om vilka introduktionsinsatser som leder till att målen om delaktighet och försörjning främjas.” Det saknas alltså kunskap.

”Verkets undersökningar säger ingenting om hur effektiva introduktionsinsatser är i ett kommunjämförande perspektiv.” Man vet alltså inte om det är bra eller dåligt.

”Det saknas således kunskap och analys rörande sambandet mellan individens förutsättningar, introduktionens genomförande och introduktionens utfall …” Så är det. Så var det under många år. Och det intressanta är att dessa brister påpekades många gånger, men regeringen gjorde ingenting för att rätta till det.

Här finns ett mycket konkret ansvar att utkräva från de statsråd som hade ansvaret för integrationsfrågan under den här perioden. Det första heter Mona Sahlin. Hon hade ansvaret mellan 2000 och 2004 för integrationspolitiken. Det är precis 2004 som analyserats mera djupgående här. Vad gjorde Mona Sahlin under dessa fyra år? Hon pratade mycket, det vet vi. Hon tillsatte också en utredare som heter Kamali och som sade att alla svenskar är mer eller mindre rasister. Men vad gjorde hon under fyra år för att rätta till kända, erkända, dokumenterade brister i integrationspolitiken? Ingenting, enligt den här rapporten. Det här måste Mona Sahlin givetvis förklara, nu när hon är på väg att bli ledare för det största partiet i landet.

Men det finns inte bara brister i styrning. Det här ledde till ett regelrätt missbruk av offentliga medel, och det här är mycket allvarligt. Det står i Riksrevisionens rapport att schablonersättningen, det som kommunen får för varje flykting man tar emot, betalades ut i strid med gällande förordning. Jag citerar: ”Genom att inte kontrollera förekomsten av dessa …” förutsättningar eller villkor ”… agerar Integrationsverket i strid med förordningen.” Man betalade alltså pengar – våra gemensamma medel – i strid med gällande regler. Det här är otroligt allvarligt.

Men ännu allvarligare är att regeringen och statsråden Mona Sahlin och Jens Orback visste om detta. Så står det i rapporten: ”Regeringen är medveten om Integrationsverkets tillämpning av ersättningsförordningen, men har inte agerat för att åstadkomma en förändring.” Mona Sahlin, Jens Orback och Göran Persson agerade inte för att stoppa det här missbruket av våra offentliga medel. Jag tror och tycker att svenska folket förtjänar en ursäkt för och en förklaring till detta. Det här är mycket allvarligt.

Bara år 2004, enligt de beräkningar som Riksrevisionen gjorde, betalades mellan 65 miljoner och 80 miljoner kronor ut felaktigt, och de krävdes inte tillbaka. Om man räknar hela Mona Sahlins period som ansvarig för integrationsfrågor har det betalats ut mellan 418 miljoner och 513 miljoner kronor – felaktigt. Lägger man till Jens Orbacks period så närmar man sig 800 miljoner. Det här måste förklaras. Här går det inte bara att säga att det är passé och att det var lite brister i det hela. Det här är allvarligare än så.

Läs hela protokollet här.