Migga 1:
Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson uppger att de flesta syrier har ID-handlingar (bland annat här) när de söker asyl i Sverige. Det är en uppgift jag kan instämma med.
Det han däremot inte säger är, att det oftast handlar om att syrierna endast lämnar in sina id-kort – inte sina pass.
Vad beträffar id-korten så har dessa en livslång giltighetstid, med andra ord så kan man med sitt id-kort endast visa att man är syrisk medborgare, men man kan ju lika gärna, efter id-kortets utfärdande, ha fått uppehållstillstånd och till och med blivit medborgare i något annat land!
Kortet ges ju, till skillnad från exempelvis i Sverige, ut på livstid. Det har således endast ett begränsat bevisvärde och anger inte när man senast vistats i Syrien. Dessa uppgifter gällande id-korten är inte tagna ur luften – utan från dokument i Migrationsverkets egen databas*!
Migga 2:
Men jag, och många kollegor, har också upplevt att en del av dem som har sådana id-kort, men inte visar upp sina pass, nog inte har vistats i Syrien på länge. Det framgår av deras berättelser, bland annat när de försöker beskriva händelser på hemorten.
Kommentar: Ja, vad finns att säga? Inte mycket. Det är ändå knappast några ”ansvariga” som bryr sig om att ett okänt antal ”syrier” redan har PUT eller medborgarskap i andra länder men passar på att söka försörjning i Sverige i stället. Hur många faktiskt asyl- eller skyddsbehövande syrier som tas emot i Sverige kommer vi aldrig att få reda på, bland annat på grund av otillräckliga kunskaper hos helt nya handläggare och beslutsfattare, men främst på grund av Lean-metoden som i det stora hela går ut på att miggorna ska snabbutreda och snabbt fatta beslut (på otillräckliga uppgifter).
Så går det till i den svenska asylhanteringen och det har alltså svenska folket, via sina ”ansvariga” politiker, accepterat, trots att det inte följer den utlänningslag som gäller (ja, som gäller, men alltså samtidigt inte gäller. Förvirrande? Ja…). För annars skulle det knappast kunna gå så här ”hej & hå”-aktigt till.