Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak, där hon nu bott i nästan två  år. Hennes många tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan).

Kristna i Irak känner sig otrygga

Jag önskar jag hade haft kameran med mig när jag för ett antal dagar sedan körde in till Erbils kristna stadsdel Ankawa för att uträtta några ärenden i mina gamla kvarter. Från checkpointen in till Ankawa kunde jag inte åka den vanliga vägen. Den var avstängd av polisen, eller var det Peshmerga? Hade jag haft kameran kunde jag ha fräschat upp minnet om vilka de var genom bilderna. Jag kan fortfarande inte skilja på de olika uniformerna, men jag vet att Peshmerga har röda baskrar.

Men klart var att säkerhetsnivån i det kristna Ankawa med sina 40.000 invånare hade förstärkts, och särskilt vid infartsvägarna till de sju kristna kyrkorna i stadsdelen. Efter attentatet i den kristna kyrkan i Bagdad för drygt en vecka sedan där ett 40-tal kristna dog, är alla kristna i Irak oroliga.

Jag hade besök av en av ledamöterna i Kurdistan/Sverige-föreningen. Vi planerade bara vanliga möten såsom styrelse- och årsmöten. Vi konstaterade att den 16 november börjar Eid-Al-Fitr, så då kan vi inte ha några möten på fyra dagar. Före eller efter alltså. Hon är muslim och vet vilken almanacka som det är bäst att planera efter.

Idag pratade jag också med en god väninna, läkare. Vi har inte setts på länge så jag sa att vi kan väl ses under ledigheten fr.o.m. den 16:e. Då tyckte hon att det vore mycket bättre att ses innan dess, för att under ledigheten är hon mest upptagen av att be för alla kristna i Irak. Hon känner sig otrygg, och vill tillbringa de dagarna med att be. Hon är kristen.

Vi känner oss inte trygga här.