Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak, där hon nu bott i drygt 1,5 år. Hennes många tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan). Och här finns tidigare berättelser om bröllop i regionen Kurdistan: Tiina Kantola i Erbil, Irak, berättar om ett kristet bröllop i irakiska Kurdistan och Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 1.

Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 2

Förhandlingar om giftermål mellan familjerna till en ung kvinna och en ung man är många och omständliga. I väst är det allt mer sällan som familjerna blandar sig i beslutet, även om de flesta föräldrar säkert alltid bryr sig om vilken partner deras barn väljer. Här i Kurdistan lägger sig alla i.

Vid det första mötet mellan familjerna besöker den unge mannens familjerepresentanter den unga kvinnans familj med förfrågan om giftermål. Att be om en ung kvinnas hand hos hennes föräldrar var vanligt hos oss i Norden också för ett sekel sedan. I Kurdistan är det också vanligt att arbetsplats, grannar och vänner tillfrågas om referenser. Skulle någon inte vilja ge sin rekommendation, tolkas det som ett negativt uttalande. Mannens familj får normalt svar på ett frieri inom 1-2 veckor om svaret är positivt, annars får de inget svar alls.

Vid andra mötet mellan familjerna, som den här gången sker hos den unge mannens familj, förhandlas om guldet, bostaden och övriga tillgångar. Det tredje och sista mötet sker bara mellan männen i familjerna, och har mest syftet att bekanta sig med varandra.

Om kvinnan inte skulle samtycka till giftermålet, kan hennes manliga släktingar tvinga henne att gifta sig i alla fall, under hot om att de annars dödar henne. Detta fruktansvärda beteende förekommer tyvärr fortfarande. Det händer också att kvinnan tar sitt liv, särskilt om hon istället älskar en annan. Därför rapporteras det fortfarande ett stort antal självmord hos unga kvinnor.

Som jag skrivit i del 1 spelar tillgångar alltså fortfarande en stor roll vid giftermål här. Dels förhandlas det om ett förskott i guld, vilket normalt ligger mellan 250 – 500 gram i smycken. I extrema fall, i en rik familj, kan 2500 gram guld komma i fråga. Gramvikten är ett fördelaktigare mått för den blivande frun. Då har värdet bestämts. Ett annat alternativ är att bruden önskar sig vissa speciella smycken, och då kan brudgummen själv bestämma gramvikten.

Utöver detta bestäms också en garanti i guld för kvinnan för hennes försäkring vid eventuell skilsmässa. Enligt Koranen, eller Sunna, är denna försäkring 95 gram. Jag har funderat på hur – eller om – värdet indexreglerats, men har hört att det också är förhandlingsbart.

När väl guldet är införskaffat till den blivande hustrun, bostadsfrågan förhandlats klart och alla mötena är genomförda, kan det unga paret och familjerna fira förlovning. Det kallas också att gifta sig, vilket i min värld inte är att gifta sig – ännu.