Precis som varje år – säkert som amen i kyrkan – får jag en jul- och nyårshälsning från en av de hundratals människor som jag var asylombud för under drygt 14 år. Det är Thanh som skickar vietnamesiskt kaffe och ett kort. År efter år efter år. Och jag blir alltid lika glad.
Han fick uppehållstillstånd i Sverige den 16 juli 2008 efter 5 år 9 månader och 14 dagar.
Det är nu drygt 11 år sedan och hans historia innehåller mängder av märkligheter, tur, otur, felhantering, slarv från myndigheters sida, en JK-anmälan som resulterade i att JK klandrade polisen, försök att skaffa resehandlingar på Vietnams ambassad (vilket misslyckades), tidvis samarbete med Fredrick Federley som då var ordförande för Centerpartiets ungdomsförbund och mycket, mycket mer.
Lång tid har gått men lika lite som jag någonsin glömmer honom glömmer Thanh mig, som han kallar ”min Ombud” (”ombud” med versalt ”O” och ”min” i stället för ”mitt”). Det är liksom hans signum. Det är vad han har kallat mig i alla de år vi känt varandra vilket nu måste vara över 15 år (jag var inte hans ombud från allra första början).
Vi träffas inte ofta numera – han bor ganska långt från Stockholm – men hans vietnamesiska kaffe, som jag dricker ur de speciella vietnamesiska kaffekopparna jag fick för många år sedan, kommer som sagt varje jul och påminner mig om allt som hände under de år han hängde i luften och varken gavs uppehållstillstånd eller kunde utvisas, trots att han själv ihärdigt medverkade för att det skulle kunna ske.