Läs först tidigare inlägg: SVT misshushållar med folkets licenspengar – och med sina medarbetare. Del 1 (18 augusti) och Kommentar från en SVT-anställd (20 augusti).
Tack vare alla dessa förändringar och omorganisationer, tack vare modet och beredskapen att prova på nya arbetsuppgifter och tack vare en stor stolthet och vilja att trots ständigt förändrade omständigheter alltid prestera det bästa möjliga, så har SVT, mot alla odds, lyckats bevara en mycket stark position i Sverige.
Så skriver SVT:s vd Eva Hamilton i tidningen Vipåtv 10/2010, trots att hon har behandlat medarbetare som spelknappar i ett jättelikt spel, till synes utan några regler. Men hon är smart: hon skriver inte att det är medarbetarna som med ”stor stolthet och vilja” och ”mod och beredskap” varit med om personalslakten, hon skriver om detta i opersonlig form. För knappast skulle väl en enda av alla de hundratals medarbetarna som okänsligt och i onödan sparkats ut, skriva under på påståendena. Det var inte deras vilja att tvingas bort från sin arbetsplats, samtidigt som de absolut behövs där och, enligt SVT-vokabulär, anmodas ”övergå” till diverse bemanningsföretag för att omedelbart komma tillbaka och utföra samma uppgifter som tidigare. Eftersom de är absolut nödvändiga för att SVT fortsatt ska kunna ”… bevara en mycket stark position i Sverige”.
En medarbetare vid Sveriges Television (SVT) som tvingades lämna sitt jobb berättar följande, som ett exempel på det regemente som rått och råder på SVT:
Jag kommer ihåg efter en morgonsändning som hade varit kaotisk för att vi hade alldeles ny och alldeles för osäker vikariepersonal. De hade inte fått tillräcklig med inkörning (eller egentligen ingen alls) och jag som var sändningsproducent blev tvungen att springa från kontrollrummet till redigeringen mitt under sändning för att de inte behärskade tekniken.
Jag berättade detta för Eva Hamilton, som den morgonen hade hoppat in som programledare. Hon tittade på mig med sina klarblå ögon och fyrade av ett strålande leende och sade: ”Men du sprang bra!”
Jag antar att det var menat som en komplimang, men efter 3,5 timmars sändning med start klockan 05.55. I den osäkra arbetsmiljö som hon hade skapat, hade jag lust att putta ner henne från soffan.
Utåt – och säkerligen också i styrelsen – är Årets Ledare 2009 Eva Hamilton glad och positiv. Samtidigt har hon vid flera tillfällen vägrat att träffa och lyssna på medarbetare med goda idéer och konkreta förslag till förbättringar. De hänvisas i stället till personer i lägre chefsbefattningar, fjärran från golvets verklighet, som lyder vd:s order. De vill givetvis inte vill äventyra sina möjligheter till vidare karriär utan hugger sig fram genom medarbetardjungeln med av vd utdelade yxor.
Kritiken bland både de anställda och spelknäpparna gällande den psykiskt tunga ovissheten och osäkerheten, om kaos när man aldrig vet vilka man ska jobba med och hur mycket eller lite de kan, för många och för stora omorganisationer som man inte förstår meningen med etc, är allvarlig och kommer från olika personalkategorier. Många blir sjuka i olika stressjukdomar.
Oron och den befogade kritiken – som framförs internt i mindre, tämligen slutna grupper – borde inte av ledningen kunna avfärdas som obefogad. Men det har varit lätt för SVT:s ledning och styrelse att slå dövöronen till när de vetat att kritiken inte kommer att uttryckas öppet och offentligt eftersom rädslan för att bli av med jobbet, att bli svartlistad och att förlora sina försörjningsmöjligheter gör, att allt det som många pratar om mellan skål och vägg aldrig når ut. De företag som definitivt borde granskas ur alla tänkbara aspekter, är de som mediemänniskor inte granskar eftersom de då riskerar att inte längre få uppdrag för jättarna på området: SVT och SR.
Att det blir mycket dyrare (för licensbetalarna) att låta folk jobba med samma uppgifter som förut men med skillnaden att fakturorna skickas till bemanningsbyråer som i sin tur lägger på sin vinst och skickar dem vidare till SVT, är inte något som borde sopas under mattan. Att man, pappersmässigt, går omvägen via till exempel Mediakompetens och Svensk Medietext, som drivs av före detta SVT-medarbetare som också fått gå från bolaget, innebär stora merkostnader, vilket inte är särskilt svårt att räkna ut. Man kan också fundera över varför SVT skrivit flera års kontrakt med sina före detta anställda som driver bemanningsbyråerna: hur gick den upphandlingen till (se tidigare text i ämnet)?
Problemen på SVT är många. Problemen på SVT är stora. Utåt håller man masken, inåt hugger man hårt med skarpslipade yxor. Bolaget kanske strävar efter att bli ett ”skalbolag” i ordets rätta bemärkelse: endast skalet i form av chefer och några till blir kvar? De, som nu utför order och slår sönder och splittrar verksamheten så att det snart bara är kulisser (skal) kvar, verkar inte heller vilja inse att yxan när som helst kan träffa dem själva i ryggen. För alla är utbytbara, alla kan kastas bort. Och SVT tar sig till och med rätten att bestämma över bemanningsföretagen när det gäller vem som får och inte får arbeta hos SVT.
En helt utomstående granskning behöver göras – det har jag påkallat tidigare. En granskning med sikte på (in)effektivitet, (onödiga) kostnader, (överkörar-) ledarskap, (icke-) tillvaratagande av (bortkastad) kompetens och kanske också humanitet. Kan Riksrevisionen göra en sådan granskning? Kulturdepartementet? Grävande journalister vågar/vill ju inte göra det. Inte facket heller. Eller är SVT med sin Årets Ledare 2009, en helig ko för alla?