Apropå att ytterligare in kvinna inom två dygn skjutits ihjäl på en gata i Sverige (i Vällingby utanför Stockholm denna gång, för två dagar sedan i Malmö), så citeras en boende i området så här i finlandssvenska Hufvudstadsbladets rapportering av fallet:
Jag undrar vem det kan ha varit, och var det hände. Man känner att man inte vill ha sådant här.
För mig är den andra meningen i det korta uttalandet essensen av Sverige: ”man känner…” och man ”vill inte ha sådant här.”
Jag finner inte ord för hur jag illa jag mår av mesigheten, fegheten, dumheten och den totala vägran/ovilligheten att för 15 – 20 år sedan lyssna på dem/oss som redan då larmade om hur framtiden i Sverige riskerade att komma att se ut. Till och med nu, när Sverige i det närmaste är farligt överallt för alla, vägrar de styrande och andra ansvariga fortfarande att göra annat än uttala sig milt sorgset eller med lite ”kraftfullare” ord som ”oacceptabelt”. Eller som de, som ska se till att deras land och folk skyddas, ministrarna i regeringen, som gång på gång uttalar sig ungefär så här när något hårresande fruktansvärt händer:
Jag pratade med en god vän, väl insatt i samhällsfrågor, häromdagen som ändå – och det förstår jag – så gärna ville se någon form av möjlighet till ljusning, förbättring. Hade hopp om att det ”kommer att bli bättre”. Jag kunde inte hålla med ett enda ögonblick, hur mycket man än ska köra med ”positive thinking”. Det kommer inte att bli bättre, det kommer att fortsätta precis som hittills och bli värre och värre. Och värre.
En flyktingvän sa till mig häromdagen:
Svenskarna blir alltmer en minoritet i sitt eget land, jag ser det redan att det är så. Varför låter de det hända? Även om de i antal är fler så är de i minoritet mot människor från våldsamma kulturer som har sett och förstått att här kan man göra precis vad man vill mot majoritetsbefolkningen, de försvarar sig inte och det gör att
Han undrade också hur han ska kunna leva här som flyktinginvandrad när svenskarna tillåter att deras land förstörs och att folk nu är rädda för honom när de möter honom på gatan eller i en buss för att han är svarthårig och ser ”osvensk” ut.
Det finns inte så mycket annat att göra än att instämma i det som den intervjuade
Man känner att man inte vill ha sådant här.