Klicka på textrutan för att förstora bilden.
Så här skriver Johan Westerholm (som ansvarar för ledarsidorna.se) på sin offentliga Facebook. Vi känner alla av det. Det som Johan Westerholm skriver om. Det finns inga idyller i Sverige längre, inga trygga platser, inga fredade zoner. Utom kanske en del skärgårdsöar långt från land. Ingen – och då menar jag verkligen ingen – går säker. Ingenstans är någon längre trygg. Vårt glada, tillitsfulla, öppna samhälle har förpassats till historien. Det går inte längre för någon att låtsas något annat. Om han/hon inte är döv, blind, förlamad och ligger i koma.
När jag för sex, sju år sedan varnade för hur det svenska samhället, hur landet Sverige, skulle komma att utvecklas och som det sedan också har utvecklats, hummade folk och vred på sig av obehag och ville knappt lyssna, än mindre prata om det. Jag kunde se på en del – och en del sa det också rent ut – att de tyckte att jag överdrev mer än lovligt.
Jag har fått rätt i allt jag förutspått och det är inget jag är vare sig stolt eller glad över, absolut inte. Tvärtom. Jag är mycket besviken och ledsen över att ha fått rätt.
Jag talat med många genom åren. Också politiker. Och generaldirektörer och andra människor för vilka de egna karriärerna och plånböckerna legat betydligt närmare deras hjärtan än folkets och landets väl och ve. Jag har träffat många människor genom åren som flackat med blicken när jag talat om samhällsfenomen och samhällsutvecklingen och inte använt deras vokabulär utan vanliga svenska ord i deras ursprungliga bemärkelser. Som har slagit dövörat till så det dånat och som har varit glada när våra möten varit slut. För då har de kunnat gå till sina vanliga möten igen, där det viktigaste de behövt tänka på är att ha lagom blöta fingrar att hålla i luften och snabbvändbara kappor. De få – för sådana finns – som sett och förstått allvaret, har inte kunnat göra mycket mot rådande kulturer på deras arbetsplatser om det så varit i riksdagen, i regeringen, på medieredaktioner, hos polisen eller någon annanstans.
Jag har bloggat och skrivit i olika tidningar och varnat för utvecklingen. Jag har försökt få ”ansvariga” att dra lärdomar av de tre välfungerande grannländerna Norge, Danmark och Finland, som idag skiljer sig som dagar från natt jämfört med Sverige. Miggorna (och poliser, socialanställda, lärare med flera) har här på denna sajt sedan 2007 berättat så oroväckande historier, serverat så hårresande fakta att det är helt ofattbart att regering, riksdag, myndigheter, medier, allmänhet inte har reagerat och agerat med kraft. Och att de fortfarande inte gör det. Sverige går under, välfärden är redan till stor del borta, alltför många skolor är inga läroanstalter längre utan nästen för respektlösa, våldsamma och farliga huliganer. samma huliganer som härjar på en del bibliotek och i simhallar och på festivaler och lite varstans.
Välfärden, den som vi alla som arbetar har betalat bland världens högsta skatt för, den finns idag bara på ytan och fläckvis. Inom tre till fem år kommer vi att befinna oss i en tio gånger värre situation än idag. Redan nu är det livsfarligt för både patienter och läkare och sjukvårdspersonal på sjukhus när offren för företrädesvis lättkränkta invandrargäng inte klarar att lösa sina konflikter på annat sätt än att skada svårt eller döda och sedan tränga sig in på sjukhus och hota och trakassera dem som ska vårdas och rädda liv.
Och det finns ingenting att göra åt allt detta. Absolut ingenting. Det för för sent. Svenskarna har inte skyddat sitt land och folk så som Danmark, Norge och Finland (och alla normala länder) gjort och gör. I Sverige finns varken insikt i hur verkligheten ser ut här idag, eller förmåga eller ens vilja att försvara och kämpa för sitt land.
Under det här valåret vill jag inte höra från en enda politiker att ”vi står inför en stor utmaning” eller liknande dravel för vi står inte inför något, vi är mitt i det. Och, som sagt: det blir garanterat värre. Egentligen behövs det inget val heller. För det spelar knappast någon roll vilka rosor som sitter i Rosenbad – röda, blå, gröna eller någon annan färg.
Jag ska påminna om det jag skrivit nu, om tre år. Och ingen kommer att vara gladare än jag om det då visar sig att jag har haft helt fel!