Sekt, Sex, Börd, Tvist, Sot, Ljus

Den som är intresserad av – och vill veta mer om – ordföranden i det relativt nya partiet Medborgerlig Samling (MED), Ilan Sadé, bör läsa hans bok som kom ut på Mummelförlaget 2014 och är en samling intressanta samhällsbetraktelser, lika aktuella idag. När boken kom ut hade Ilan Sadé ingenting med Medborgerlig Samling att göra; jag tror inte ens att partiet fanns vid den tidpunkten.

Rubrikerna må vara enstaviga – Sekt, Sex, Börd, Tvist, Sot, Ljus – men texterna är allt annat än det.

Utdrag ur texten Sekt:

Skådespelet var sällsamt. Jag lämnade till slut partistämmosalen i Chinateatern i Stockholm för att ta några djupa andetag i lobbyn. Jag vill minnas att ytterligare några enstaka stämmoombud gjorde detsamma. TV- skärmar i lobbyn möjliggjorde ändå ett studium av begivenheterna på avstånd. Det var som om teaterns namn utövade inflytande på hur en partistämma ska avlöpa.

Året var 2005, partiet var Centerpartiet och punkten på partistämmans dagordning var jämställdhet. Kvinnoförbundets ordförande, Annika Qarlsson, höll ett eldigt inledningstal inför behandlingen av ett program som beskrev partiets egen utgåva av feminismen, fullt av långtgående påståenden om förtryckande ”strukturer”. Efter uppvärmningen var det ombudens tur att säga sitt. Talarlistan var lång. Vad som nu hände var att manliga ombud stod i kö för att inför ett allt mer uppeggat auditorium avlägga något slags bekännelse av strukturernas existens och ombudets egen påtvingade roll i spelet. Alla var strukturernas offer. En överväldigad herre brast till och med ut i gråt i talarstolen, till stämmans stora bifall. Bekänn och kom in i värmen!

Utdrag ur texten Sex:

Ingenting kunde vara mer fel än att tro att Sverige har blivit ett helt fritt och tillåtande land vad gäller beteenden och skildringar. Steget från ”inne” till ”ute”, från förebild till fredlös, är väldigt kort. Å ena sidan matar stat, frivilligorganisationer och massmedia 14- åriga flickor med budskapet att leva ut sin nyvakna könsdrift så länge det sker på deras egna villkor, men när just detta sker kan partnern, mot de närmast inblandades vilja, bli fördömd som pedofil. Samhället sätter sig över de inblandades syn på saken, med måttstockar som, med tanke på de sexualliberala värden som samma samhälle önskar bibringa de unga, är tämligen häpnadsväckande. Varför är det plötsligt straffrättsligt betydelsefullt ifall könsumgänget har skett inom ramen för ett förhållande, i motsats till en tillfällig sexuell kontakt? Vem är rättens domare och nämndemän att sitta och bedöma ifall en tonåring, som själv bestrider att övergrepp skulle ha skett och tar sin före detta partner i försvar, egentligen har blivit utnyttjad?

Utdrag ur texten Börd:

För egen del medger jag utan omsvep att jag, utöver några punktvisa nedslag i textmassan, endast har orkat läsa betänkandets sammanfattning. Om genomläsning av hela luntan rimligen kräver en masochistisk läggning, finner man sin med-masochist i Westerberg själv, som på sedvanligt manér tar på sig tagelskjortan och fastslår att Sverige är ungefär lika besudlat som alla andra och att ”svenskhet är mångfald” – det vill säga allt och ingenting. Efter att ha redogjort för sin världsbild och sina utgångspunkter, föreslår han tio åtgärder, vilka alla har det gemensamt att staten i utökad omfattning genom myndigheter och genom bidragstilldelning ska bekämpa det som Westerberg definierar som främlingsfientlighet. Diskrimineringsombudsmannen, Forum för levande historia och Ungdomsstyrelsen föreslås bli lydiga verktyg i denna kamp. Ett ”lärarlyft i mänskliga rättigheter” och i ”arbetet med demokrati och värdegrund” efterlyses, med ett anslag på 650 miljoner kronor (!) för en femårsperiod. Det mest uppmärksammade förslaget torde ha varit det som handlar om ”quick response ”, innebärande att staten betalar någon utvald förening (”opartisk institution”) för att denna ska anställa folk som ”snabbt kan reagera när det skrivs eller sägs olämpliga eller felaktiga saker om till exempel invandrare.

Utdrag ur texten Tvist:

Advokatsamfundet får ursäkta, men dess bedyranden om att medlemmarna minsann måste följa god advokatsed och inte medverka till påhittade eller uppblåsta kostnader inför rätta ger jag ingenting för. Landstinget i Uppsala läns ersättningsyrkande i det ovan refererade målet* ger oss en glimt av hur det kan gå till bakom kulisserna. Vad många misstänkte om oegentligheter och ljusskygga överenskommelser gällande debiteringen har åtminstone bevisats vara sant i ett fall. Därtill med ett offentligt, skattefinansierat organ som inblandad part.

*Tvistemålet mellan de anhöriga till en avliden sjukhuspatient, företrädda av Centrum för rättvisa, och Landstinget i Uppsala län. Målet handlade om krav på kränkningsersättning för att landstingets personal hade medverkat till TV- utsändning av både den döende patienten och sjukvårdspersonalens kommentarer om honom.