I Sverige, där snart ingenting ska kallas vid sitt rätta namn, ska man inte ens få kalla begåvade barn för ”begåvade barn”. Det är ju helt galet. För här, i Sverige – som ibland känns som dumskallarnas högborg på jorden – får man inte säga som det är, att vissa människor är mer begåvade, mer intelligenta, har större kapacitet än andra. Fastän det är sant. I Sveriges Radio, under rubriken Tvist om stöd till barn med hög begåvning sägs bland annat:
Roland S Persson är Sveriges främste expert på området särbegåvning och internationellt erkänd för sin forskning (och professor i psykologisk pedagogik vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping. Min anm.). Han fick i uppdrag av Skolverket att skriva tre texter till stödmaterialet. Men den skilda synen på hur begreppet begåvning bör användas, har nu alltså lett till att hans texter inte kommer med.
Roland S Persson vill att man ska använda ordet begåvning och han uttrycker sig då som att alla barn inte är begåvade. Just den formuleringen kan inte vi ansvara för, säger Johan Börjesson som är undervisningsråd på Skolverket och ansvarig för det aktuella stödmaterialet.
Det är illa att Skolverket har ett så obegåvat (!) undervisningsråd, att han inte erkänner fakta. Riktigt illa. Självklart är inte alla barn (eller vuxna) begåvade, det vet varenda människa på jordklotet (utom på Skolverket, som ju borde veta). Det är inget konstigt, inget kontroversiellt på något sätt, bara ett ovedersägligt faktum. Varför klarar man på Skolverket inte av att att kalla saker och ting och företeelser och fenomen vid deras rätta namn? Vad blir bättre av att man hymlar och låtsas?
Det här landet håller på att sjunka i okunskapens och obegåvningens träsk och de outtalade koderna för vad man får säga och inte, vad man får kalla människor och inte, vem man får kritisera och inte, håller på att bli så många att man måste ha en särskild begåvning för att hålla reda på dem. Så att man inte säger ”utvecklingsstörd” i stället för ”förståndshandikappad” av misstag. Eller ”obegåvad” i stället för ”lågt presterande” (om man ens får säga det?). Eller ”somalier” i stället för ”nysvensk”. För att inte tala om att problem inte kallas ”problem” utan numera benämns ”utmaningar”…
Allt, precis allt man säger kan vändas emot en och den ena obehagliga etiketten efter den andra kan klistras på en om man inte hela tiden är helt up to date med de senaste, just för tillfället gångbara vokabulärerna.
Jag håller helt med experten och forskaren på området särbegåvning, Roland S Persson, som säger till Sveriges Radio att:
Det handlar om vetenskaplig, okontroversiell fakta att slå fast att en del barn är intellektuellt begåvade och att andra inte är det. Han menar att det är en viktig distinktion att göra. I ett mejl till Skolverket skriver han: ”Om inte denna distinktion görs i projektet så är dessvärre projektet helt värdelöst.
Det är sällsynt obegåvat att hindra människor i Sverige från att använda sitt modersmål utan tvinga dem att ständigt försöka hålla sig à jour med nytolkningar och nypåhittade begrepp.
Den som är intresserad av att höra Roland S Persson utveckla sitt resonemang under rubriken ”Lär känna dina högpresterande och särbegåvade elever” i regi av Stockholms stad, kan göra det här: