Klicka på bilden för att se den i större format.
Facebook påminner om det här inlägget som jag gjorde för på dagen tio år sedan, och många minnen kommer tillbaka. Fotot är taget flera år tidigare, jag minns inte exakt när men minst sex, åtta år innan jag skrev inlägget på Facebook.
Jag undrar hur det gick för G. Jag minns när Lars-Gunnar Lundh, då överdirektör hos Migrationsverket, och jag plockade upp honom i Västerås för vidare färd till Skinnskatteberg där han, G, hade tillbringat sin asylväntetid. Vi skulle åka dit för att träffa kommunpolitikern Sune Larsson, S, och för att lyssna på asylsökande, svara på deras frågor så gott vi kunde, ta del av deras klagomål och för att bilda oss en allmän uppfattning om hur det var på det som då kallades ”flyktingförläggningen”. G ville följa med och träffa sina asylsökande vänner som fortfarande var kvar där.
G satt länge alldeles tyst i baksätet, Lars-Gunnar och jag småpratade och vände oss också till honom och försökte dra in honom i samtalet, men han var ytterst fåordig. Men plötsligt, utan förvarning, började han berätta om vad han varit med om i sitt hemland. Jag kände ju till hans rent ohyggliga historia, ändå blev jag starkt berörd av att höra den på nytt. Och jag märkte hur skakad Lars-Gunnar Lundh blev av att höra den här mannens berättelse som jag inte kommer att återge, men som är en av de absolut värsta jag hört genom åren. Han hade också, helt korrekt och enligt utlänningslagens faktiska mening och betydelse, beviljats flyktingstatus.
Klicka på bilden av boken för att komma till Mummelförlaget där de tre böckerna i serien ”Inte svart eller vitt utan svart och vitt” – och en del andra böcker – kan beställas, eller laddas ner som e-böcker.
I min första ”migg-bok, som gavs ut 2012, skrev Lars-Gunnar Lundh efterordet. Om att vi träffades på Migrationsverket i Norrköping år 2004 och om hur kontakten hölls och blev ömsesidigt förtroendefull genom åren. Och om just bilresan till Skinnskatteberg och om G.
Jag har genom åren träffat så många människor som gjort intryck och lämnat avtryck hos mig. Lögnare, bedragare, lycksökare, skrupellösa typer. Fantastiska, varma, tacksamma, generösa människor. Fantastisk personal på Migrationsverket. Otrevlig dito. Personer som Lars-Gunnar Lundh, som trots rykten om att jag var ”besvärlig”, valde att lyssna på riktigt och bilda sig en egen uppfattning, inte gå på andras snabba omdömen som oftast saknade substans.
Tänk om fler än nedan personer och tidningen Dagens Juridik, (och några till), som recenserade den här första boken i trilogin – och då menar jag dem som kallar sig ”ansvariga”, som politiker i riksdag, men också journalister – hade läst och agerat på ett annat sätt än de gjorde! Boken kom ut 2012… Och följdes av två böcker till: en som kom ut 2014 och en som kom ut 2015. Och av tusentals och åter tusentals texter här på den här sajten. Hade man tagit till sig det miggorna berättade så hade Sverige varit ett helt annat land idag. Inte ett land med flest dödsskjutningar i EU. Inte ett land där otryggheten nu är en integrerad del av vardagen för oss alla. Inte ett totalt förändrat land utan mycket mer likt de nordiska grannländerna som haft politiker och myndighetschefer som lagt handling bakom ordet ”ansvariga”. Och journalister som orkat ta reda på fakta och gått på fem och inte handhjärtan och snyfthistorier där så ofta endast hälften av bakgrunden och sanningen rapporterats.
Många tankar bubblar alltså upp när jag påminns av Facebook om en av hundratals personer som jag var asylombud för under cirka 14 år.
Några omnämnanden av den första boken:
Klicka på textrutorna för att läsa dem i större storlek.
Till sist:
Ur slutet av förordet till den första boken i trilogin Inte svart eller vitt utan svart och vitt. Det skrevs av Krister Thelin år 2012…
Ett viktigt lästips 11 år efter att den ovannämnda första boken av tre i ämnet, gavs ut:
• Magasinet FOKUS: “Klarar Migrationsverket sin uppgift?” – 8 februari 2023. Ur texten:
I tidningen FOKUS, som finns på nätet och som papperstidning, har journalisten Henrik Sjögren skrivit en text med rubriken En havererad myndighet. Det är en mycket lång, omfattande och bitvis rejält upprörande artikel om hur hipp-som-happ mycket av det som kallas “den reglerade och rättssäkra invandringen” till Sverige hanterats av Migrationsverket. Men också av (o)ansvariga politiker som vägrat lyssna på de först ganska få, men med tiden allt fler varnande rösterna från samhällets olika håll, om hur illa ställt det är med begreppen “reglerad” och “rättssäker” när det kommer till det som blev en veritabel “massinvandring” till Sverige.