De flesta har väl hört – och troligen själva sjungit och gungat i takt med – låten Turalleri, turallera. Den melodin har också använts av Povel Ramel på hans – som alltid – så fyndiga sätt och har då fått titeln Bladbergeri Hurra! (lyssna på den!). Melodin kan – tyvärr – också sjungas med nya ord, se rubriken. För så här är det på alltför många områden i samhället, men det kanske är mest tydligt inom politiken: rygghuggeri, rygghuggera. Nu senast handlar det om KD:s partiledare Göran Hägglund.
Jag skriver sällan om politik eftersom ämnet inte ligger särskilt högt upp på min intresselista. Däremot tycker jag att rygghuggandet mot personen Göran Hägglund känns mycket obehaglig, t.ex. så som det beskrivs i Expressenartikeln med rubriken Flera partidistrikt vill avsätta Hägglund. Det handlar om att byta ut Göran Häggund som partiledare mot Mats Odell. Huruvida allt som sägs i Expressen är sant kan jag inte veta, men här är några citat ur artikeln:
Den sparkade kommun- och finansmarknadsministern Mats Odell i hemlighet nominerats som ny partiledare. Bland de som gått bakom ryggen på Hägglund finns det mäktiga Uppsaladistriktet.
———-
– Vi anser att Göran Hägglund måste lämna som partiordförande redan i sommar, säger en partiföreträdare i Uppsala
”I hemlighet”!!! Som helt utanförstående kan jag givetvis inte veta vem som kan tänkas vara en bättre partiledare för KD och har långt ifrån hela bilden av hur det ser ut inom partiet. Jag tycker bara att det är mycket obehagligt med rygghuggandet och just så ser det ut när man ser på det utifrån: som rygghuggeri.
Nu tvingas i alla fall rygghuggarna att lansera en motkandidat till Göran Hägglund. Det motståndarna till honom har sysslat med hittills verkar vara allmänt rygghuggarsnack av karaktären ”jag är inte säker på att Göran Hägglund är den som ska leda partiet” och ”jag tror att partiet behöver en ny stark ledare” är om möjligt än mer ohederligt.
Syftet med sådant rygghuggande bakom-kulisserna-agerande verkar vara ägnat att undergräva förtroendet för sittande partiledare. Vill man något annat borde man nog vara karl/kvinna för sin hatt och berätta vad. Annars ska folk jämföra det befintliga med någon typ av önskedröm om en person som ingen vet vem det är men som har de mest fantastiska förmågor (lite som inom S också…). Och, som en person sa, som jag diskuterade detta med: ”Jag tror knappast att särskilt många kommer att tycka att den personen är Mats Odell. Han satt i regeringen redan för 20 år sedan och har varit en del av den centrala ledningen ännu längre än så. Om han är den frälsare som somliga tycks tro; varför har han aldrig visat det?”
Suck. Kan inte partierna hålla sina inre stridigheter och knivar-i-ryggen-aktiviteter för sig själva och låta folket slippa ta del av allting? Och helst: Kan man inte låta bli att hugga sina kamrater och kollegor i ryggen och ta upp saker rakt och öppet i stället?