Sverige har en demokratiminister, ändå har regeringen konstruerat en post som ”demokratiambassadör” åt en f.d. ambassadör med arbetsrum i regeringskansliet, där flera andra avsuttna landshövdingar, en avskedad DO-chef, ambassadörer utan ambassader etc också har arbetsrum och behåller sina löner även om alla inte har så mycket att göra. Eller i varje fall inte verkar ha så värst brådskande uppdrag och viktiga uppdrag.
Detta meddelades från regeringen den 18 juni 2010, i samband med att man beviljade denna demokratiambassadör ett stort anslag för resor: 200.000 kronor för 2010:
År 2007 utnämnde regeringen Maria Leissner till ambassadör för demokrati och utveckling med placering i Utrikesdepartementet vid enheten för utvecklingspolitik. Maria Leissners uppgift är att bidra till att stärka Sveriges demokratiprofil och utveckla demokratifrämjandet i svensk utvecklingspolitik, att utgöra en fokalpunkt för demokratifrämjande samt att skapa och bygga kontakter nationellt och internationellt med aktörer inom området.
Året innan, 2009, använde demokratiambassadören 240.000 kronor till resor, hennes budget på 150.000 kronor överskreds nämligen (hej & hå!) med 90.000 kronor, vilket togs från biståndspengarna (”utgiftsområde 7 Internationellt bistånd”).
Samtidigt var Maria Leissner sedan den 13 december 2006 – mot många romers vilja – utsedd till ordförande i den nyinrättade Delegationen för romska frågor. Den skulle verka till den 31 december 2009, men tiden förlängdes av någon anledning. Kanske blev det för många resor för ordföranden, som samtidigt ju också var demokratiambassadör till den 30 juni 2010… Om någon vill – och orkar – läsa allt eller ens en del av det 582 sidor långa betänkandet Romers rätt – en strategi för romer i Sverige ( SOU 2010:55) del 1 och del 2, så var så goda! Det innehåller massor av ord och meningar som kunde – också enligt en del romer själva – ha förenklats rejält. Betänkandet kunde ha producerats betydligt snabbare än på 3,5 år och dessutom kortats ner till max 50 sidor. Och det kunde ha gjorts till en betydligt lägre kostnad…
Det finns fem nationella minoriteter i Sverige varav romer är en – de övriga är: judar, samer, sverigefinländare och tornedalingar – som åtnjuter särskilda rättigheter via en lagstiftning som gäller just de nationella minoriteterna. Alla de övriga fyra driver själva sina frågor; när det gäller romerna sattes en svensk ordförande och andra svenskar i toppen för en organisation som skapats av svenskar som alltså inte kommit från minoriteten själva. Man tog förstås in några romer i delegationen (ingen skugga faller på dem!) också, men inte i avgörande och beslutande ställning. Alltså ansågs – och anses fortfarande – romerna inte vara kapabla att hantera sina egna frågor, till det behövdes Maria Leissner, Gunno Gunnmo, Charles Westin m.fl.
Nu vill Maria Leissner och integrationsminister Erik Ullenhag m.fl. ytterligare bygga ut sin romska verksamhet genom att inrätta ett ”romskt sekretariat” som också (!) ska ledas av Maria Leissner och inte av någon rom. Det projektet sägs vara beräknat att kosta uppemot 80 miljoner skattekronor per år och rulla på i 20 år. Alla romer jublar inte, precis. Många skulle hellre vilja se konkreta åtgärder här och nu, omedelbart, som t.ex. romska assistenter i skolor i områden där det bor romer, för att få romska barn att komma till skolan. Och en massa annat som skulle ha faktisk och praktisk betydelse för romerna själva, inte att enorma summor används i 20 år framåt för att svenskar ska ha något att basa över.
Någon med mer tid och bättre ekonomisk möjlighet än jag borde kanske ta en titt på den här rom-karusellen. Jag har läst så mycket jag orkat och hunnit och jag har lyssnat på några romer som ringt, mejlat och skickat protokoll från en massa olika möten som hållits genom åren. ”Mycket väsen för (nästan) ingenting”, känns det som. Och romerna förminskas och körs över medan icke-romska, högt uppsatta personer håller i rodret, och pengarna.
Notera: Ämnet ”romer” är så pass komplext och romerna själva håller inte sams och är inte eniga om allt eller ens det mesta, vilket gör att en del av dem kan tycka helt annorlunda än de romer jag har talat med och citerat. Som på så många andra områden så är det inte svart eller vitt här heller, utan svart och vitt, samtidigt. Men det finns anledning att fundera lite över skeendena och vilka som sitter närmast de s.k. grytorna (pengarna och den största makten i form av ordförande och ledamöter etc). Och några ur den nationella minoriteten romer är det inte…
Till slut: Jag har talat med en del personer (icke-romer) med insyn i arbetet med den nationella minoriteten romer, och de säger samstämmigt att det här är den svåraste ”gruppen” just för att det inte finns en sammanhållen romsk ”grupp”. Men menar man allvar med alla människors lika värde och respekterar man att de nationella minoriteter har särskilda, lagstadgade rättigheter, så måste man helt enkelt vara mer kreativ och komma på andra lösningar för just romerna. T.ex. roterande ordförandeskap, kanske med en svensk vice ordförande. Eller ”språkrörsmodellen” med två eller tre ordförande från olika grupper inom ”gruppen”. Eller flera mindre delegationer som representerar de största romska grupperna som emellanåt möts, och kanske under dessa sammankomster har en erfaren svensk förhandlare som mötesordförande. Här har jag nu gett tre förslag, kanske kan något av dem passa. Eller det kan finnas andra, bättre sätt att hantera det hela. För menar man allvar med att romerna ska vara delaktiga i sina egna frågor så får man nog anstränga sig lite mer för att det ska fungera än att man sätter högavlönade svenska maktmänniskor i toppen av verksamheten.
Läs också Leissner utmålar oss romer som underlägsna – på Newsmill den 16 november 2010.