För 13 år sedan… 

Europol definierar begreppet organiserad brottslighet så här. De fyra första och minst två av de övriga kriterierna måste vara uppfyllda för att brottslighet ska anses vara organiserad:

1.  Samarbete mellan fler än två personer.
2.  Lång eller obegränsad utsträckning i tiden (kriteriet hänför sig till gruppens stabilitet och varaktighet).
3.  Misstanke om allvarliga kriminella handlingar.
4.  Strävan efter vinning och/eller makt.
5.  Egna tilldelade uppgifter åt var och en.
6.  Någon form av disciplin och kontroll.
7.  Verksamhet på internationell nivå.
8.  Användande av våld eller andra metoder för hot.
9.  Användande av kommersiella eller affärsmässiga strukturer.
10. Deltagande i penningtvätt.
11. Otillbörlig påverkan på politik, medier, offentlig förvaltning, rättsliga myndigheter eller ekonomi.

Ur Kungliga krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift den 21 april 2009 under rubriken ”Systemhotande brottslighet – ett hot mot samhället?”

 Klicka på textrutan för att läsa anförandet.

Utdrag ur inträdesanförande av Therese Mattsson, då rikskriminalchef:

Grov organiserad brottslighet parasiterar på välmående samhällen. De kriminella behöver en fungerande marknad och en förutsägbar verklighet för att kunna bedriva sin brottsliga verksamhet. De behöver företag för att tvätta sina pengar och ett samhälle att spendera dem i. För att säkra sin brottsliga verksamhet använder kriminella individer och nätverk i ökande utsträckning hot och våld mot företrädare för myndigheter, kommuner och massmedia. Det är denna typ av brottslighet som kan definieras som systemhotande.
———-
Med organiserad brottslighet menas alltså brottslighet genomförd utifrån ekonomiska motiv. Brottsförebyggande rådet, Brå, beskriver i en rapport inriktningen på den organiserade brottslighet som anses förekomma i Sverige och åtgärderna mot denna brottslighet.

Enligt Brå:s Rapport 2002:7, Organiserad brottslighet – lösa maskor eller fasta nätverk? och dess idéskrift från 2009, är den organiserade brottsligheten i Sverige huvudsakligen inriktad på:

• narkotika
• smuggling av sprit, tobak och dopningspreparat
• stölder och häleri
• ekonomiska brott (exempelvis skattebrott, handel med så kallade skalbolag, handel med svart arbetskraft och bedrägerier) och i någon mån miljöbrott
• penningtvätt
• människohandel för sexuella ändamål samt koppleri
• människosmuggling
• illegal spelverksamhet
• vapenhandel
• utpressning, misshandel, grova rån och mord
samt
• otillåten påverkan (trakasserier, hot, våld, skadegörelse och korruption i syfte att påverka myndighetspersoner, målsäganden, medbrottslingar och vittnen).

Den organiserade brottsligheten är parasitär och tjänar inte på ett samhälle i kaos. Grupperingarna försöker inte bryta ner samhället utan vill istället påverka det i den riktning som gynnar deras intressen och underlättar deras primärverksamhet. De brott de kriminella utför i syfte att utöka eller försvara sina marknadsandelar eller sitt skrämselkapital benämns som sekundärbrott. Hit hör våld och hot samt korruption och infiltration.

I anförandet tas också upp frågan ”Vad är systemhot” och begreppet förklaras så här:

Med begreppet systemhotande brottslighet förstås otillbörlig påverkan på rättskedjan eller andra myndigheter såsom offentlig förvaltning, politik eller ekonomi. Brotten består av uttryckliga eller underförstådda hot om våld mot tjänsteman, övergrepp i rättssak, korruption, utpressning och brott mot frihet och frid. Det kan även handla om otillbörlig påverkan för att främja brottsaktiviteter eller underlåta myndighetsutövning, allt i syfte att underlätta den kriminella verksamheten. Otillbörlig påverkan kan även ske gentemot företrädare för massmedia.

I dåvarande rikskriminalchefens inträdesanförande i Kungliga krigsvetenskapsakademien, sades följande om de olika typerna av kriminella nätverk, grupperingar och organisationer och deras struktur och ledarskap:

Kriminella mc-gäng
Grupperna inom den kriminella mc-miljön tillhör den kategori som har den tydligaste strukturen. De har tydligt definierade roller, exempelvis president, sergeant at arms och kassör. De har också ett regelstyrt inträdessystem för medlemmar och det finns ett samarbete över tid. Organisationerna inom den kriminella mc-miljön är inte uppbyggda för det primära syftet att begå brott. De liknar snarare ett samhälle i miniatyr med egna lagar samt ett eget ekonomiskt och socialt skyddsnät. Deras uttalade vilja att stå utanför samhällets lagar och regler har skapat ett eget samhälle.

Kriminella nätverk
De flesta kriminella nätverk och grupperingar som är aktiva i Sverige har en medelhög organisationsnivå. Individer i dessa nätverk känner alla till varandra. Däremot varierar det från brott till brott, vilka inom nätverket som agerar tillsammans. Vissa individer är mer aktiva än andra och vissa konstellationer av personer återkommer oftare än andra.

Etniska gäng
Även bland grupperingar med medelhög organisationsnivå finns en tydlig internationell dimension. I Europols årliga rapport om organiserad brottslighet lyfts baltiska, jugoslaviska och etniskt albanska organiserade brottsgrupperingar fram som särskilt aktiva i Sverige.

(Detta var innan migrationen från våldsamma utomeuropeiska länder hade ökat så som den därefter gjorde).

Förortsgäng
De så kallade förortsgängen har, med vissa undantag, den lägsta graden av organisation. Gängens uppbyggnad liknar varandra. Det rör sig om löst sammansatta nätverk, ofta knutna kring ett centralt ledarskap.

Rekrytering
Hur olika grupperingar rekryterar är i stora delar oklart. Klart är dock att rekryteringen i förorten kan ses som aggressiv. Där är det också svårare för unga människor att ställa sig utanför kriminaliteten då social tillhörighet är en av drivkrafterna. Dessutom är dessa konstellationer mer flytande. Tydliga medlemskap existerar inte och man utnyttjar unga för att begå brott utan att detta innebär att man väljer sida.

Om slutsatserna i den 11,5 sidor låga skriften kan man bland annat läsa:

Den systemhotande brottsligheten kan komma att utgöra ett hot mot samhället, om samhället tillåter det. I första hand bör vi bekämpa grundproblemet, den grova organiserade brottsligheten, och här bedrivs ett intensivt och långsiktigt arbete. Några viktiga utvecklingsområden:

• Vi inom polisen ska i större utsträckning använda tvångsmedel och metoder som exempelvis buggning och undercoververksamhet, och vi ska ta till vara möjligheterna som den nya lagen om förverkande av brottsvinster ger.
• Vi ska utveckla samverkan mellan brottsbekämpande myndigheter och utveckla samarbetet över landsgränser, inom Europa och hela världen.
• Vi ska stoppa nyrekryteringen till de kriminella nätverken genom att erbjuda unga män alternativ till det kriminella livet.

I slutet av anförandet framhålls att:

Vi ska synliggöra de individer som utövar systemhotande verksamhet och öka medvetenheten om hur systemhotande brott kan ta sig uttryck. Beslutsfattare och medarbetare inom myndigheter, kommuner och media ska bli mer medvetna om problemet. De ska vara mentalt förberedda på att de kan utsättas för systemhot och de ska ha klart för sig hur de ska agera när det inträffar.

Kommentar: ”Synliggörandet” har det varit lite si och så med; inte sällan har polis, andra myndigheter, politiker och medier inte alls varit inne på linjen att ”synliggöra de individer som utövar systemhotande verksamhet ” – tvärtom har de snarare ofta velat skydda dem genom att inte ge korrekta beskrivningar och signalement gällande gärningsmän utan bara ange till exempel: ”Man, ca 25-40 år, ca 175 cm lång, mörk klädsel”.

Slutkommentar: Det som citeras ovan kommer alltså ur ett anförande av dåvarande rikskriminalchefen för 13 år sedan. Vem brydde sig? Vem agerade för att få stopp på det som man redan då konstaterade var systemhotande, det vill säga de facto rent samhällsomstörtande? Fanns det några ”vuxna i rummen” i maktens boningar som orkade ta sig igenom dokumentet? Fanns de några som visste vad ordet ”ansvar” betyder och som också tog ansvar, inte bara använde ordet som utfyllnad i politisk propaganda?

Facit har vi ju och svaren på frågorna är, som alla vet, entydigt, rungande ”nej”.

Sorglig läsning. Stora svek har i decennier begåtts mot alla svenskar (vilkas land Sverige är) och andra som vill leva i ett fredligt, öppet, fritt och demokratiskt land. Stora svek fortsätter att begås. Rapporter skrivs, utredningar görs. Power Point-presentationer visas med siffror och diagram. Myndiga röster i fina konferenslokaler, talar om samhällsproblemen och att det ska ”tas krafttag” mot alla typer av ekonomiska brott och våldsbrottslighet. Särskilt inför val som endast hålls vart fjärde år. Men förmågan att leva upp till självklarheten

action speaks louder than words

saknas.

Klicka på bildrutan för att se programmet.

Och ingen bland dem som (van)styr landet har ens en tanke på att faktiskt, på riktigt ta ansvar för de misslyckanden han/hon medverkat till att skapa utan fortsätter att använda ordet som till intet förpliktande utfyllnad i tal och texter. Som till exempel i Sveriges Televisions program 30 minuter där migrationsminister Anders Ygeman intervjuades och, tillsammans med programledaren, på knappt en halvtimme hävde ur sig ordet ”ansvar” hela 37 gånger. Utan att det egentligen betydde något och ibland också där det inte ens passade in.

Beteendet hos riksdagsledamöter, regeringsföreträdare och andra, som tilldelats maktpositioner och agerar för egen personlig vinning och på sätt som kortsiktigt gagnar deras parti men inte folket och landet, är systemhotande. Är det verkligen ett land som sägs vara det våldsammaste i EU, som svenska folket har velat ha, som det vill ha? I så fall lider folket av en självdestruktivitet av stora mått. Kombinationen systemhotande beteende av makthavare och självdestruktivitet hos folket är förödande.

 Ivar Lo-Johanson skrev God natt, jord. I en presentation av författaren skrivs:

Det märkliga med Lo-Johansson är inte bara att han fann litterärt fullödiga uttryck för sitt mänskliga och sociala patos utan att han kunnat dokumentera sin skildring med sådan kraft att hans arbete ledde till verkliga praktiska resultat: statarsystemets avskaffande.

I dagens Sverige skulle en Ivar Lo-Johansson behövas. Fast det är osäkert om en sådan person skulle lyssnas på av dagens maktmänniskor…

 

© denna sajt.