Artikeln har rubriken Dags att skrota ordet invandrare och var publicerad i GöteborgsPosten den 2 augusti. Två personer pläderar här för att vi invandrare inte längre ska kallas det vi är, nämligen ”invandrare”! Är det inte nog med ordförvrängningar i svenska språket? Är det inte nog med påhittade och märkligt konstruerade nyord som smetas över gamla, hederliga och tydliga ord som någon sorts kosmetika, men inte förändrar något i sak, bara spacklar över lite lätt?

Artikelförfattarna talar om att det är ”viktigt för självkänslan” att inte kallas ”invandrare”!!??? Men Herre Gud, vilken unken herrefolksmentalitet och vilken nedlåtande syn på icke-svenskar dessa artikelförfattare visar! Vi har ju invandrat och vi är ju inte svenskar,varför skulle vi ha dålig självkänsla för det?  Vi är precis lika bra eller dåliga som svenskarna och upplever knappast någon dålig självkänsla över att inte vara svenskar. Snarare tvärtom, fatiskt.

Här är en del reaktioner på dumheterna i artikeln, från Facebook:

Ja, nu är postmodernisterna ute å svänger sina lurviga igen i den akademiska karriären, långt från verkligheten!

Varför tror svenskar att de kan kalla oss för ”våra invandrare” och varför  tror de att vi vill kalla oss ”svenskar”? Jag kan inte fatta vad det är för galen hybris de lider av när de tycks tro att vi invandrare absolut vill vara ”deras” och kalla oss själva för ”nysvenskar” eller ”svenskar”? Jag är inte lättkränkt, men det här börjar närma sig kränkning. Låt folk definiera sig som de själva vill. Och: jag tror faktiskt inte att särskilt många invandrare vill vara svenskarnas ”våra” och kallas ”svenskar”!

Jag är också (stolt) invandrare – OCH svensk!

Man ska få definiera sig själv som man vill! Dessutom: du kom som liten och har vuxit upp som svensk, så det är klart att du är svensk (också). Och det är absolut inget fel i det (ler).

Men HJÄLP! Sedan jag flyttade till Sverige på 70-talet (?!) har jag haft följande epitetet: Utländsk studerande, den-där-gulliga-finska-flickan, (finsk) invandrare / utlänning, nysvensk (urk!), första generationens invandrare (till skillnad från barnen, med svensk far, som är andra generationens , ”nästan-som-en svensk” (fiiiint! Egentligen den finaste komplimang en svensk kan ge till en som jag), sverigefinne, nationell minoritet … och allt annat som jag tack och lov glömt! Svensk är jag inte / kommer aldrig att bli, helfinsk – tyvärr nej. Sverigefinsk JO, på Ålands hav mellan Finland och Sverige. Hur var det som det sas i Finland för årtionden sedan? ”Svenskar äro vi icke mera, ryssar kunna vi icke bliva, låtom oss därför vara finländare!” Ett evigt problem – utom för dem som har fötts och vuxit upp som svenskar.

Jag är helt och hållet invandrare och inte alls svensk (förutom att mina förfäder är härifrån). Jag är finlandssvensk och finsk medborgare och råkar bara bo här för att det passar mig. Man behöver väl inte bli svensk för det? Däremot tycker jag att alla som har valt att bli svenska medborgare har då frivilligt valt att bli svenskar och skall då inte sorteras i grupper. Har man fått svenskt pass är man svensk. Punkt.

Jag kommer inte att vara något annat än finsk, men har väl fått lite färg av landet här. Har dock inte hittills, 35 år, kunnat ens tänka på att t.ex. byta nationalitet. Mina föräldrar (och generationer innan dess) skulle komma och spöka för mig! Vi som är uppväxta med ” … så många som stupat för vår frihet”, vi har har (väl) en livslång skuld och tacksamhet för dem som gav oss ett fritt Finland. Det svårt att förklara detta på några rader, men för de flesta finnar lätt att förstå!

För ett antal år sedan gjorde vi, tillsammans några vänner, en frågerunda om vad ordet ”frihet” betyder för oss. Svenskarnas svar: ”Simma naken, utan klocka, sommar, ingen tid” etc. För mig var svaret lika klart (när jag i huvudet översatte ordet till = vapaus) : ”Flaggparader, de stupades minne, hjältegravar, ansvar, det fria Finland.

Om man har fått svenskt medborgarskap så är man svensk medborgare men inte nödvändigtvis ”svensk”. De allra flesta utlänningar jag känner, som blivit svenska medborgare, definierar sig inte som ”svenskar” utan just som svenska medborgare. Undantag finns, givetvis. Mina definitioner av ”frihet” är desamma som ovans, inte desamma som svenskarnas. Känslan man får när republikens president / tasavallan presidentti (oavsett om han heter Kekkonen, Koivisto, Ahtisaari eller om hon heter Halonen) talar till det fria Finland på nyåret och alltid börjar sitt tal med: ”Kansalaiset! Medborgare!” är att då känns det bra, då känner jag extra starkt att jag är finländare och att jag hör till det landet (hur länge jag än bor i Sverige) och att jag är fri. Några liknande känslor får jag aldrig när den svenske kungen talar…

Varför blir man medborgare om man inte vill vara svensk?

Som jag ser det anser skribenterna av den sort du citerar att det inte bara är en mänsklig rättighet, utan också det finaste som finns att vara svensk. Ingen får vara utesluten ur den jättefina svenska gemenskapen. Visst finns det många invandrare som kallar sig svenska, och det är väl bra för dem, men många vill nog inte göra det och jag är inte så säker på att man ska tvinga in dem att vara svenskar. Att sen de som bor här givetvis ska lära sig svenska och acceptera och leva efter svenska normer och lagar, det är en annan sak. Jag förstår inte denna strävan efter absolut konformitet, det visar ju allt utom den tolerans de vill visa att de har.

Just detta har jag så många gånger fått förklara för folk. Jag har vandrat in i detta land dvs jag är invandrare. Det utesluter inte faktum, att jag kan kalla mig även sverigefinländare. Olen siis Ruotsiin siirtynyt kansalainen, siirtolainen, mutta myös ruotsinsuomalainen.

Och allra mest hatar jag när svenskar patroniserar oss och kallar oss alla som har invandrat hit för ”VÅRA invandrare”! Jag tycker att det är så VIDRIGT och så obehagligt så jag får både nippor och knottror överallt. JAG ÄR INGENS INVANDRARE” Och: JAG VILL INTE VARA SVENSK, JAG ÄR FINLÄNDARE!

Ingen enda människa (utlänning, invandrare, från ett annat land etc) som jag kommit i kontakt med (och de är många!) har känt att den måste vara – eller beteckna sig som – svensk för att duga eller att det skulle vara något fel på ordet ”invandrare”, tvärtom! Däremot finns det en del som säger att de är lika mycket t.ex. iranier som svenskar. Lika mycket. Både och. Aldrig bara ”svenskar”.