Miggor, socialsekreterare, personal på hem för ensamkommande minderåriga asylsökande samt ambassadpersonal i några av de vanligaste asylländerna som alla skrivit och skriver på min blogg och i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt, existerar givetvis precis lika mycket utan att alla som läser deras texter vet vad de heter och hur de ser ut. Alltså de existerar och deras berättelser har samma dignitet och relevans som om de gick ut offentligt med namn och bild.
Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att inse att man inte kan kräva att de ska utsätta sig och sina familjer – särskilt inte sina barn! – för det helvete som skulle drabba dem om deras namn och utseenden blev kända. Lite inlevelseförmåga måste folk ha. Man kan ju bara tänka sig in i situationen själv: skulle man själv vara beredd att träda fram i vetskapen om att man skulle bli allmänt villebråd såväl på olika sajter på nätet som på sin arbetsplats och i sitt vardagsliv? Skulle man själv sätta sina barn i fara för att tillfredsställa nyfikenheten på vem man är hos journalister och andra som mycket väl vet att berättelserna är äkta och legitima, men som ändå framhåller att ”de borde gå ut offentligt i en gemensam debattartikel” och annat huvudlöst. I ett annat land kanske det skulle gå. Men det går inte i Sverige och det vet folk. Borde veta.
Det har krävt mod och stor tillit och starkt engagemang hos alla de människor som i många år skickat sina berättelser om de hårresande och horribla förhållanden de arbetar under och tvingas administrera, trots att dessa berättelser knappt åstadkommit mer än krusningar på asylområdets yta. Det har krävt mod att våga lita på mig, att jag ska förvalta deras berättelser på rätt sätt och att jag aldrig någonsin, trots många förfrågningar genom åren, skulle ”läcka” deras identiteter till frågvisa journalister och andra. De två personer som skrivit för- och efterord till boken hade knappast gjort det om de inte trott och förstått att vad miggorna berättar om, år efter år, är fakta och inga påhittade historier. Läs här, scrolla ner lite för att se presentationen av dessa skribenter.
Berättelserna inifrån Migrationsverket beskriver miggornas faktiska upplevelser. Samtliga har arbetat länge på verket och har höga utbildningar. Även andra som medverkat har kunskap och utbildning som gör att det de förmedlar inte kan avfärdas.
En vacker dag kommer allt det som dokumenterats här på bloggen och i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt att komma till användning. Det blir den dag om fem, 20 eller 50 år när en kommission granskar hur det kunde gå som det gick på asylområdet i Sverige. Då kommer man att undra över varför inga s.k.ansvariga brydde sig, varför de låtsades som om miggornas fakta inte existerade. I en demokrati, en rättsstat med en kunnig och i ett land med en objektiv journalistkår ska alla sidor av en samhällsfråga belysas. Det gör man inte på asylområdet. Men miggornas berättelser kommer att finnas kvar tills det är dags för en granskning av vad som hände, varför och hur det var möjligt.
Läs också:
Om miggorna som skriver och berättar inifrån Migrationsverket och de texter som länkas till därifrån.