I morse (2 maj) kunde man i Sveriges Radios Eko-sändningar höra att straffade ungdomar finns kvar i belastningsregistret i tio år efter att de avtjänat sina straff och att ”många tycker att det är orättvist”!
En man, anonym men kallad ”Kalle”, talar i gnällig ton om att:
Jag har gjort ett brott men det känns som att det är jobbigt att man ska leva efter det i tio år.
Kommentar: Han begick ett grovt brott, ett rån. Hur jobbigt tror han att det känns för den som blev rånad? ”Kalle” valde att begå ett grovt brott, det är inte ett dugg synd om honom för att han nu står angiven i brottsregistret och det är givetvis inget ”orättvist” alls i det. ”Orättvist” och fel var det att han rånade någon. Han gnäller vidare:
Det reducerar mina chanser att få jobb, så klart. Tänk hur det ska bli när jag får en utbildning och ska söka jobb när jag är 25 år. Då kanske man har en familj att försörja och så vidare. Det är ju helt galet tycker jag.
Återigen: Det som är helt galet är att han begick ett rån och det är absolut inte synd om honom. Som man bäddar får man ligga – några förmildrande omständigheter och någon anledning att behandla en rånare med silkesvantar finns inte. Det är klart att arbetsgivare vill veta om en person har begått ett rån, och det kan de få genom att kontrollera belastningsregistret.
Snart kommer väl gnälliga rånare, som tycker det är jobbigt och orättvist att de måste stå för vad de har gjort, att anmäla till DO att de är ”kränkta” och ”diskriminerade”…
Förresten: Finns det något annat land än Sverige där personer som begår så grova brott som rån kan dömas till ”150 timmars ungdomstjänst”? Det är upprörande!