Svenska blev officiellt språk i Sverige den 1 juli 2009. Bättre sent än aldrig. Men landets numera officiella språk förflackas både i vardagen och i offentligheten, såväl hos ”vanligt folk” och myndigheter som i media – för att inte tala om i skolan. Här är några av många autentiska språkliga horrörer som är vanliga:
”Situationstecken”, när det heter citationstecken eller citattecken. Även högutbildade personer talar märkligt nog om ”situationstecken”.
”Triologi” säger många – också kulturmänniskor som borde veta bättre. Det heter trilogi.
”Det var det som fick droppen att rinna över”, sa en reporter i Sveriges Radio P1 när han menade ”det var droppen som fick bägaren att rinna över”.
I P1-programmet God morgon, världen, sa en kvinnlig reporter när Obama fick Nobels fredspris: ”Man känner att förhoppningarna inte riktigt har införlivats”. ”Införlivats”? I vad? Hon skulle ha sagt ”infriats”.
Kunskaperna i det egna språket är ofta förvånande dåliga bland svenskar. Att uttrycka sig väl i tal och skrift tycks inte upplevas som särskilt viktigt.
”Föräldrar, betala för barns brott”, stod att läsa i tidningen Metro. Men det handlade inte alls om att betala för brott, det handlade om att föräldrar ska ersätta vad deras barn förstört!
Personer som inte har svenska som modersmål har inte en chans att lära sig språket ordentligt om de inte har en enorm tur och kan omge sig med personer som behärskar det i sin helhet, och om de inte dessutom läser mycket svensk litteratur av författare som använder en rik och varierad – och korrekt – vokabulär. För inte sällan har sfi-lärare (svenska för invandrare) inte ens svenska som modersmål, det blir lite som att en blind leder en synskadad när de ska lära ut ett språk som inte är deras eget.
Språket är viktigt för att man ska göra sig förstådd och förstå andra. Och för att man ska kunna kommunicera med myndigheter och kräva sin rätt i olika sammanhang etc. Det är också ett sammanhållande kitt i samhället. Alla människor borde ha rätt till ett nyansrikt och varierat språk med ett stort ordförråd och inte vara hänvisade till ”språklig analfabetism”, vilket alltför många tyvärr är idag.
Myndigheter, skola, politiker och media ska föregå med gott exempel och inte slarva med språket. En skärpning – språkkontroll, kurser, seminarier etc – behövs definitivt inom samtliga medier. Kanske också någon form av tester innan man anlitas som reporter: i språklig förståelse, i förmåga att förklara komplexa saker så att de blir begripliga för de flesta, i att skriva grammatikaliskt korrekt och inte göra så många syftningsfel som förvirrar samt stava rätt (inte ”Tallin”, utan ”Tallinn”; inte ”millenium” utan ”millennium”) och i förmågan att läsa texter med rätt betoning så att sammanhangen blir klara.
Om språket inte hålls samman och används korrekt i offentligheten och om krav inte ställs på att vi alla som bor här i landet Sverige ska behärska samma språk, då gör vi oss själva en mycket stor otjänst. Då har vi inte bara en massa olika dialekter i landet (vilket är trevligt men också besvärligt ibland), utan också en massa olika sorters ”svenska”, där var och en själv bestämmer vad som är ”rätt” och vad som är ”fel” och den ena inte förstår vad den andra säger. Och när det inte finns ett enhetligt riksspråk så blir det till slut mycket svårt för olika samhällsgrupper att förstå varandra och segregationen – skillnaden – mellan människor blir, förutom etnisk och ekonomisk ,också språklig.