I ansökan om svenskt medborgarskap står, högst upp på blanketten:
För att vi ska kunna pröva ansökan så snabbt som möjligt måste den vara fullständigt ifylld och innehålla de bilagor som är aktuella.” Det viktigaste är alltså att ansökan prövas snabbt.
Inte att den prövas säkert och med straffansvar för den som lämnar felaktiga uppgifter… Allra sist på blanketten står dock, med mycket liten stil: ”Jag är medveten om att oriktiga uppgifter kan medföra straffansvar (15 kap. 10 § brottsbalken).”
Blanketten Ansökan om svenskt medborgarskap är på 3,5 sidor. Man behöver inte kunna svenska för att få medborgarskap i Sverige. Inte heller frågas i ansökan om man begått några brott och straffats för dem eller om föräldrar och tidigare makar/makor, ev tidigare medborgarskap, om man hetat något annat etc. Det är tämligen knapphändiga uppgifter som efterfrågas. Däremot finns det hela fyra A4-sidor instruktioner om hur man ska fylla i blanketten med pilar till rutor på ansökningsblanketten och idiottexter som:
Personuppgifter. I rutan för personuppgifter ska du skriva när du är född.
och
Datum när du kom till Sverige. Här fyller du i vilket år, vilken månad och vilken dag du kom till Sverige för bosättning” etc.
Samma fenomen som gäller det mesta av blankettifyllandet i detta land (inte minst den otroligt enkla deklarationsblanketten…): man instruerar på ett pinsamt sätt om det absolut självklara, som om människor var totalt intelligensbefriade. Varför? VARFÖR?
I Finland är medborgarskapsansökan åtta sidor lång och mycket ingående. Där framhålls också, högst upp:
Att ge en falsk personuppgift eller ett falskt skriftligt intyg till en myndighet är en straffbar handling i Finland enligt strafflagen (16 kap. 5 och 8 §). Uppgivande av en väsentligt felaktig eller vilseledande uppgift eller döljande av en väsentlig uppgift kan leda till förlust av finskt medborgarskap i enlighet med 33 § medborgarskapslagen.
I Sverige är det fritt fram att tillskansa sig medborgarskap på falska grunder, bedrägeriet medför inte förlust av medborgarskapet…
I ansökan om finskt medborgarskap finns frågor om föräldrar, tidigare makar/makor etc. Där finns också ett stycke som handlar om ”språkkunskapsvillkoret” och ett med rubriken ”Oförvitlighet och fullgörande av betalningsskyldigheter”. Dessutom frågor om ”utkomst i Finland”. Till kraven för att få finskt medborgarskap hör alltså att man måste behärska landets språk (vissa undantag finns), att man levt ett oförvitligt liv och att man kan försörja sig själv. Inga andra instruktioner ges än att man ska fylla i blanketten med så bokstäver (detta görs direkt på nätet) och hur man förflyttar sig mellan de olika fälten. Till slut påminns man om att underteckna blanketten. Man tar för givet att vuxna, läs- och skrivkunniga och normalbegåvade människor ska klara av att fylla i en blankett…
Ett land som respekterar sig självt, sina traditioner och sitt medborgarskap väcker respekt också hos andra. Att få medborgarskap i ett land ska vara något stort och högtidligt och göra att man känner att man upptagits i en värdefull gemenskap. Att man fått fulla demokratiska rättigheter men också omfattas av de skyldigheter som medföljer. Man ska kunna landets språk och vilja ta till sig landets traditioner och följa dess lagar. Det ska kännas speciellt när man hämtar ut sitt nya pass, beviset på att man är en fullvärdig medborgare i sitt nya hemland. Det ska inte vara lite ”hej och hå” och inga särskilda krav för medborgarskap, det inger ingen respekt och inte heller ger det en känsla av att man blir delaktig och tas på allvar.