Vad är det för fel på svenska journalister?
Det är obegripligt vilken jätteapparat som byggts upp kring den eritreanske Dawit Isaak, som flydde från Eritrea, fick skydd i Sverige och svenskt medborgarskap men sedan – frivilligt – återvände och startade en verksamhet som han med säkerhet visste skulle ge honom problem. Alla tidningar skriver och kampanjar och har skapat en logo för Dawit Isaak och Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, skriver en text och de flesta svenska dagstidningar publicerar den. Och alla dessa tidningar som ”engagerar” sig för Dawit Isaak ska av någon outgrundlig anledning skänka 2.000 kronor var till Dawit Isaaks familj i Sverige (utan tanke på vad stora summor innebär i form av förlorade bidrag etc). Riksdagsledamöter ställs mot väggen av tidningarna som uppfordrande frågar: ”Vad har du gjort för Dawit Isaak???”, som om det vore svenska riksdagsledamöters skyldighet eller uppgift att ”göra något” för en person som valt sin väg i livet själv och som, trots att han fick skydd i Sverige för att han absolut inte kunde leva i Eritrea, lämnade landet och sin familj och reste tillbaka. (Här finns en del av mina tidigare texter i ämnet)
Det har blivit en enorm sak av detta, där journalister och akademiledamöter och andra får känna sig goda och engagerade för att de ”gör” något. Trots att det inte alls är otroligt att det kan vara dessa ivriga och obetänksamma svenska mediemänniskors agerande som bär skulden till att Dawit Isaak fortfarande sitter där han sitter. Om han inte redan är död.
Hade den svenske ambassadören kunnat hålla tyst under de 48 timmar Dawit Isaak var fri år 2005 (Bengt Sparre: Regimen visste inte om att Dawit frigavs), och hade svenska medier kunnat låta bli att sensationslystet skriva om att Dawit Isaak släppts ur fängelset och han hade hunnit lämna landet, då hade han kanske haft fyra lugna år i Sverige sedan dess, istället för att ruttna bort i ett helvete i Eritrea. Men så mycket förstånd, så mycket kunskap och medkänsla fanns inte hos den svenska journalistkåren att man kunde vänta, för alla ville till varje pris vara först med nyheten. Så då publicerade man uppgifterna, utan tanke på vad det kunde innebära för Dawit Isaak. Så nu sitter han där, i en fängelsehåla någonstans i Eritrea. Om han inte redan är död.
Och nu har sensationslystna och obetänksamma svenska journalister bidragit till en ny mänsklig katastrof. De kunde inte låta bli att (återigen Expressen, läs Diplomater fast för smuggling) skriva stort om de nordkoreanska diplomaterna som åkte fast för att ha smugglat in 230.000 cigarretter i Sverige! Nej, korkade journalister rusar ut med kameror i högsta hugg och plåtar dem, berättar att diplomater från Nordkorea stationerade i Ryssland, sitter häktade och riskerar åtta månaders fängelse! De struntade i att de nordkoreanska diplomater som de lyckas jaga fram, som var på väg till Kronobergshäktet för att hälsa på sina landsmän, vädjade om att inte bli fotograferade. Nej, svenska medier ska ha sina scoop till varje pris, även om vilken normalbegåvad människa som helst inser att det innebär att de på grund av sin sensationslystnad och sin sjuka jakt på scoop sätter sina journalistiska offers liv på spel!
Hur tänkte chefredaktören Thomas Mattsson på Expressen när han, som så ivrigt kampanjar för Dawit Isaak, utan att blinka tillät sina reportrar att publicera text och bilder av nordkoreanerna och skriva om cigarettsmugglingen? Är han helt omedveten om att Nordkorea är världens mest slutna diktatur och att det som dessa diplomater gjort (som trots allt inte är något våldsbrott), med stor säkerhet förpassar dem till en liknande tillvaro som den som hans omhuldade Dawit Isaak befinner sig i? Eller värre.
Hur känns det nu, alla medier som vidarebefordrat denna nyhet och som satt samtliga inblandade nordkoreanska diplomaters liv på spel? Ska ni dra igång en kampanj för att de ska få en human behandling när de tvingats tillbaka till Nordkorea? Eller ska ni starta en kampanj för att de Sverigestationerade diplomater ni jagade med era kameror och de Rysslandsstationerades, vilka allas identiteter nu är kända på grund av er, ska ges politisk asyl i Sverige?
Riktiga, tänkande, mänskliga journalister kan rädda liv genom sin rapportering. Svenska journalister ödelägger liv genom sin okunnighet, dumhet och/eller totala brist på inlevelseförmåga och empati. Inte alla, men många. Och de tillåts av sina ansvariga utgivare att göra det.