Ledarartikeln i Sydsvenskan den 22 maj handlar om det som har gjort att jag själv aldrig tackat ja till inviter från olika partier att kandidera till Sveriges riksdag. Nämligen:
Enskilda riksdagsledamöter är röstboskap som förväntas gå dit partiledningen och regeringen pekar. Utrymme för debatt eller för att driva egna frågor saknas.
För det första – som jag skriver här – så är antalet riksdagsledamöter alldeles för stort. Det behövs verkligen inte 349 människor som, mer eller mindre anonyma och under sina respektive partipiskor, vandrar omkring i och utanför riksdagshuset med höga skattebekostade löner och förmåner. Många av dem driver också, samtidigt, andra verksamheter. Medan allt fler beslut fattas någon helt annanstans än i Sveriges riksdag…
En person som säger som det är och som inte står ut längre, är den moderata riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson. Hon citeras i Sydsvenskans ledarartikel:
Jag har under de här åren kunnat se hur riksdagen nästan totalt har tömts på innehåll, makt och inflytande.
Jag har hört flera andra riksdagsledamöter säga samma sak, dock alltid utanför offentligheten. Och de sitter ändå kvar och verkar inte göra särskilt mycket för att förändra sakernas tillstånd. Och, som sagt: det här hemska svenska systemet där man som riksdagsledamot hela tiden måste in i partifållan och där man inte har personval (som t.ex. i Finland) har varit ett oöverstigligt hinder som gjort att jag själv och många, många andra som inte klarar att vara röstboskap, inte någonsin skulle passa att sitta i Sveriges riksdag.