Det kom ett mejl från en anställd vid en stor myndighet, tillika före detta migga:
Jag satt på jobbet för ett tag sedan och funderade på om jag skulle försöka gå ner i arbetstid och kanske börja studera lite igen. Jag hittade då den här kursen Tillämpning av sharia i Sverige och EU, 7.5 hp på Lunds universitet.
Läser jag rätt? Menar man vid Lunds universitet att svenska domstolar använder sig av sharia? Parallellsamhälle, någon?
Mannens farhågor och undran är berättigade. Att ett antal parallellsamhällen redan är tämligen väletablerade, tolereras och till och med i vissa fall uppmuntras av personer som har ansvar för lagstiftningen i Sverige, är känt av många. Men det inte är något som svenska medier så väldigt gärna rapporterar och informerar allsidigt och objektivt om. Tyvärr har man inte heller hört den ständigt lika integrationsåtgärds- och etableringsprojektsivrige integrationsministern försäkra svenskarna om att Sverige inte kommer att acceptera något ”muslimskt civilsamhälle”. Det vill säga precis det som den så omtalade Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet, redan talar om som något etablerat. Dessutom agerar också politiker, främst miljöpartister, starkt för att möjliggöra etablering av – i stället för att motarbeta! – ytterligare ett parallellsamhälle, nämligen för dem som vistas här illegalt och till större delen kommer från ”muslimska civilsamhällen” runt om i världen.
Så här presenteras kursen på Lunds universitet som den f.d. miggan, numera anställd vid en annan stor myndighet, fann när han botaniserade bland utbildningar:
Muslimska grupper har ibland föreslagit att sharia ska erkännas i svensk och europeisk lagstiftning. Detta bemöts ofta som krav på att införa hududstraff. Men vad är egentligen sharia och vad menar olika grupper när de talar om dess tillämpning? Vad många inte vet att shari´a redan tillämpas här. Det sker som inofficiell rådgivning i muslimska församlingar men också i svenska domstolar inom ramen för internationell privaträtt. De handlar då om muslimska staters familjelagar, vilka bygger på shari´a. Kursen tar upp den islamiska rättstraditionens utveckling efter islams uppkomst och hur sharias roll förändrats i de moderna muslimska nationalstaterna. Fokus är på sharias tillämpning i Sverige och Europa och hur svenska och europeiska domstolar i praktiken tolkar begrepp ur den islamiska rättstraditionen.
Personer på viktiga poster och med förmåga att tänka längre än näsorna räcker, är visserligen oroade. Men de säger mellan skål och vägg att den oron inte är något de kan tala om offentligt och att de inte öppet kan ta upp de farhågor och den frustration de hyser, eftersom de då riskerar att frysas ut på sina arbetsplatser och i sina nätverk, och kanske rentav mista sina jobb eller uppdrag. De rycker nedstämt på axlarna och säger att det måste hända något riktigt hemskt först – ett terrordåd eller en attack av något slag i till exempel centrala Stockholm med många döda och skadade – innan man eventuellt kan börja diskutera dessa frågor och börja tänka om. En fruktansvärt sorglig inställning, men till viss del förståelig med tanke på det åsiktsklimat som råder och de etiketter som lättvindigt sätts på människor som uttalar sig utanför de gränser som aningslöst blåögda politiker och medierepresentanter ritat upp.
Sverige förbereder sig på många sätt – inte bara genom sharia-kurser – på att tillmötesgå muslimers krav på att leva här mer som i sina hemländer. Det vill säga deras krav på införande av ett mer ”muslimskt civilsamhälle” – eller flera, med tanke på att folk av olika muslimska trosinriktningar inte är sams och bär med sig konflikterna från sina hemländer. Men i svenska medier och bland svenska politiker är det oroväckande tyst om allt detta. Det är också tämligen tyst om hur det faktiskt ser ut i de redan existerande ”muslimska civilsamhällen” som etablerats i många förorter och stadsdelar i svenska städer. Där råder redan islamiska värderingar och regler och efterlevnaden kontrolleras av ”religiös polis”, vilket inte minst Nalin Pekgul, tidigare riksdagsledamot, S, otaliga gånger berättat om, bland annat i Newsmill-texten Vi demokrater måste mobilisera mot islamismen, redan för tre år sedan!
Samtidigt gör Miljöpartiet – som fått med sig Alliansen – sitt bästa för att ytterligare förstärka osäkerheten och otryggheten för svenska folket i deras eget land genom att driva igenom – och till och med låta det skattebetalande folket betala för det! – att personer som bryter mot lagen och vistas här utan tillstånd ska ges ”fri” sjukvård och ”fri” skolgång i Sverige. Personer som vägrar lyda svensk lag och som staten inte ens vet vilka de är och varför de egentligen är här kan nu, med Miljöpartiets (och Alliansens lite motvilligare dito) starka stöd, leva illegalt i ett grått parallellsamhälle som delvis flyter samman med det ”muslimska civilsamhället”. För man ska ju, enligt samma parti, aldrig ”tvångsavvisa” (ett ord som används om dem som enligt domstolsbeslut ska lämna landet) någon. Något ”svenskt civilsamhälle” talar ingen om… Troligen för att det inte finns något sådant; det finns ju, enligt både Sveriges statsminister och ett antal olika aktörer och debattörer, inte någon svensk kultur, knappt något svenskt överhuvudtaget. Så något sådant svenskt civilsamhälle att bevara och värna om, existerar därmed inte.
Så här säger man hos Säkerhetspolisen, Säpo, om vad som är skyddsvärt i vårt samhälle:
Vår demokrati, en fungerande myndighetsutövning, vår suveränitet samt medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheter är exempel på vad som är skyddsvärt i Sverige. Både information, platser och människor är vitala delar för att den svenska demokratin ska fungera. Exempelvis vårt försvar, riksdagens ledamöter och byggnader med viktig funktion betraktar Säkerhetspolisen som skyddsvärda intressen.
Var och en får själv fundera på om den anser att vi har en fungerande demokrati; om myndighetsutövningen verkligen fungerar; om riksdagens ledamöter som stiftar lagar tvärtemot andra, redan befintliga lagar, är ”särskilt skyddsvärda” och om Sverige har ett försvar för Säpo att betrakta som skyddsvärt. Hur skyddsvärt Sverige är – eller hur väl Sverige och svenskarna skyddas – kan man också fundera över när man betänker att en chefsanalytiker vid Säpo säger:
Man kan också fundera en stund över vad man tror att Sverige gör med dessa människor som deltar i olagliga våldshandlingar. Bestraffar dem för deras våldshandlingar, drar in deras uppehållstillstånd och utvisar dem? Tar emot dem när de återvänder till – oftast – bidragsförsörjning här mellan varven? Kallar dem ”utsatta” och försöker integrera dem?
Chefsanalytikern vid Säpo säger vidare om dessa män som ger sig av för att delta i olagliga våldshandlingar och exempelvis begå attentat mot civila:
Vi vet att en betydande del av genomförda eller avvärjda attentat i Europa på något sätt involverat resande till våldsfrämjande islamistiska nätverk utanför Europa.
Trots detta accepterar riksdag och regering – och därmed folket, för riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar är folkets företrädare – att ett betydande antal människor med falska identiteter, falska nationaliteter, falska asylhistorier – och därmed faktiskt för staten okända motiv till varför de sökt sig till Sverige – varje år beviljas uppehållstillstånd (läs Fyra miggor: ”Ren lögn!”). Eller, om dessa får avslag på sina asylansökningar, ger samma riksdag och regering dem indirekt ”tillstånd” att stanna kvar illegalt och få sjukvård och skolgång. Samt agerar aktivt och kraftfullt för att Polisen inte ens ska eftersöka och utvisa dem.
Är det ett Sverige, splittrat i olika ”civilsamhällen” och med en asylinvandring (men också arbetskaftsinvandring) som spårat ur, som väljarna röstat för i riksdagsvalet? Har väljarna röstat för att riksdag och regering ska stifta lagar som klart går emot redan befintliga lagar? Som till exempel skattefinansierade förmåner som fri sjukvård och fri skola åt människor som vistas illegalt i landet och som, enligt tidigare stiftad lag, ska lämna landet?
Innebär ”fria, demokratiska val” i Sverige numera enbart, att medborgarna, som en allt tommare symbolhandling, i nåder får rösta vart fjärde år, och att de lämnat över rätten till dem som lyckats bli invalda i riksdagen fria händer att leka ”hela havet stormar” under de fyraåriga mandatperioderna mellan valen?