Delmi, Delegationen för migrationsstudier, som lyder under Justitiedepartementet, har gett ut en rapport med titeln De som inte får stanna – att implementera återvändandepolitik. Den presenterades vid ett seminarium den 5 februari 2020. I rapporten ställs frågan:
Varför är diskrepansen mellan mål och utfall så pass stor på återvändandeområdet?
Det är en fråga som aldrig borde behöva ställas, men som varit aktuell i långt över ett decennium. En del svar ger den här delegationens rapport. Men som det så ofta är i det svenska samhället: man låter oacceptabla förhållanden bli acceptabla och när problemen sedan blir i det närmaste oöverstigliga så undrar man varför det blev som de blev. Då tillsätts utredningar och kommissioner, hålls seminarier och skrivs rapporter och … ja, vad händer sedan? Inte mycket. Det oacceptabla fortsätter att accepteras. Och fem eller tio år senare, efter ytterligare oförmåga att hantera det oacceptabla, blir det dags att upprepa proceduren med utredningar och kommissioner, seminarier och rapporter. Och så fortsätter det.
Samhällsproblemen, tilliten och tilltron till lagar och rättstillämpning bland dem som tvingas bekosta det som de enorma sveken från politikernas och myndigheternas sida skapar, växer och blir gigantiska. Samhället blir alltmer delat när de som respekterar landets lagar ser att samma krav inte ställs på mängder av människor som ofta inte ens har skäl och rätt att befinna sig här. Och när de, som respekterar landets lagar och arbetar och betalar skatt, ser att stora delar av den skatt de betalar går till utomeuropeiska hitkomna som saknar laglig rätt att vistas här.
Klicka på bilden för att läsa rapporten.
I sammanfattningen av rapporten, som är på 171 sidor, kan man bland annat läsa:
Under de senaste två decennierna, 1999–2018, har svenska myndigheter fattat beslut om mer än 300 000 återvändanden, knappt 20 000 per år i snitt varav det stora flertalet under den senare delen av perioden. Alla dessa människor som inte har fått stanna förväntas återvända frivilligt, men vi vet av erfarenhet att en stor andel inte gör det. På politisk nivå sägs återvändandefrågorna vara prioriterade i regleringsbrev och genom olika lagstiftnings- och andra initiativ.
* * *
Huvudfrågan för undersökningen lyder: Varför är diskrepansen mellan mål och utfall så pass stor på återvändandeområdet? Den handlar om hur styrmedel utnyttjas i politiken.
* * *
Analysen har byggt på en implementeringsmodell med tre frågor i centrum: Hur förstå, kunna och vilja genomföra återvändandepolitiken? Utgångspunkten är att de myndigheter som ska genomföra de målsättningar som politiker ställt upp om ett effektivt, rättssäkert och humant återvändande kännetecknas av att vara ”Street Level bureaucracies”. Där skapar frontbyråkraterna egna rutiner och sätt att arbeta för att hantera sina uppgifter samtidigt som de också är styrda av regler och rättsstatens ideal av likabehandling.Resultaten från undersökningen visar att återvändandefrågorna i sig innehåller väsentliga målkonflikter som är svåra att hantera. En sådan konflikt finns mellan de tre värden som ska genomsyra återvändandepolitiken, nämligen effektivitet, rättssäkerhet och humanitet. Målet om ett effektivt återvändande i termer av många och snabbt verkställda beslut (helst på frivillig basis) måste ställas i relation till de andra båda målen, men också till mål på andra politikområden – såsom snabb etablering på arbetsmarknaden. Målet om att verkställa fattade beslut på återvändandeområdet får ofta stå tillbaka för andra mål.
Kommentarer: Det talas och fokuseras här på ”politiken” – som i ”återvändandepolitiken”, men borde det inte mer handla om det som politiken redan har bestämt om att
– efterleva statens krav på ”reglerad invandring”
– tillämpa utlänningslagen
– tillämpa bestämmelserna – alltså inte ”politiken” – om återvändande vid avslag på ansökan om uppehållstillstånd
När man har fått sin sak prövad och inte befunnits ha skyddsskäl och därför får avslag och ska lämna Sverige, då ska en rättssäker, human och lagenlig prövning redan ha skett. Nya, ytterligare prövningar och överprövningar behövs då inte, annat än i vissa, ytterst få fall där prövningstillstånd ges av Migrationsöverdomstolen. Man kan inte ha hur många prövningar av samma ansökningar som helst och allra minst parallella (vem skulle ens göra dem) humanitets- och rättsprövningar i varje enskilt fall. Det måste, i ett normalt demokratiskt land, räcka med prövningarna i två instanser: det statliga Migrationsverket och migrationsdomstolarna. Där måste kompetensen och rätten att slutgiltigt avgöra asylärenden finnas.
Och varför talar man ens om ”snabb etablering på arbetsmarknaden”? Har man sökt asyl ska ens eventuella asylskäl och inget annat prövas; ”etablering på arbetsmarknaden” ska givetvis inte accepteras som nytt skäl att få stanna om man inte har de skäl man anfört när man sökte asyl i Sverige. Sammanblandningen av ”asyl/skydd” och ”etablering på arbetsmarknaden” är förödande och förvirrande.
Viktigt, och något som också har uppmärksammats på denna sajt, är det som Delmis rapport tar upp på sidan 111: Viljan att implementera. Korta stycken ur den texten:
Motivationen hos tillämparen
Vi vet sedan tidigare forskning att det hos vissa myndigheter kan finnas ett motstånd mot att implementera.
* * *
Motivationen hos de som ska implementera besluten kan också påverkas av sådant som ärendets karaktär. Både bland informanterna vid berörda myndigheter och i tidigare utredningar finns tecken på att vissa ärenden är ytterst påfrestande. Inte minst gäller det när utvisningar av barnfamiljer ska verkställas. Ett enkätsvar från personal i Jönköpings län till en av Rikspolisstyrelsens utredningar illustrerar detta faktum:”Dels att det tar hårt på personalens krafter att ofta verkställa barn- familjer, speciellt när barnen används som ’vapen’ för att få stanna i landet… Till sist även det hårda trycket från allmänhet, kommunala myndigheter, församlingar samt delvis även från pressen som stundtals gör mycket för att försvåra vårt arbete” (Rikspolisstyrelsen 2007b:22–23).
Det går givetvis inte att här kommentera varje del av rapporten. Var och en som är intresserad måste själv ta del av innehållet och själv fundera över det. Innehållet i den omfattande rapporten är stort och innehållsförteckningen och översikten över figurer, tabeller och diagram ser ut så här:
Rapportens övergripande policyrekommendationer anger Delmi så här:
1. Gör återvändandepolitiken tydligare och mer konsekvent.
2. Identifiera och hantera målkonflikter inom återvändarområdet.
3. Sätt återvändande i fokus redan inledningsvis i asylprocessen för de sökande som har små chanser att få asyl.
4. Se återvändande i högre utsträckning som en integrerad del av migrationspolitiken.
5. Tillvarata befintlig, samt stimulera till ny, forskning på området, från olika perspektiv och med olika metoder, då det finns stora kunskapsluckor när det gäller svenska förhållanden.
6. Bättre täcka de stora kunskaps- och utbildningsbehov som finns inom olika verksamheter och myndigheter.
Reflektion/kommentar: Delmis rekommendationer (jag vet inte varför de kallar dem ”policyrekommendationer…), alldeles särskilt punkterna 1-4 men också punkt 6, är helt självklara och det är ofattbart att dessa självklarheter inte genomsyrat asylinvandringsområdet under all tid som människor sökt asyl i Sverige!
Nu är frågan: Vad kommer detta enorma utredningsarbete som sysselsatt många människor och säkert kostat ganska många skattekronor, och den omfattande rapporten som dels informerar om statistik och annat och som säger mycket sådant som är självklarheter, att resultera i? Konkret. Praktiskt. På riktigt.