Så här skriver Naser Khader under rubriken Flygtningenes luksusproblem på sin blogg i Berlingske Tidende. Jag översätter bara en del av texten, i första hand för att man helt enkelt inte har rätt att rakt av ”ta” någon annas text, i andra hand för att läsaren gott kan anstränga sig lite och/eller ta hjälp av Google translate (inte optimalt, men hjälper läsaren att förstå).
En sak är att Dublinförordningen som bland annat ålägger det första mottagarlandet att registrera personer som vistas olagligt i landet, helt och hållet har kollapsat. En annan sak är att många flyktingar som har kommit till Danmark men inte vill söka asyl eller låta sig registreras, befinner sig i ett ganska bekvämt dilemma: De flyr inte flyr från något utan till något.
Jag önskar att en stor del av min familj och mina vänner i Syrien hade samma lyxproblem: Vilket land ska vi välja? Ett sådant val har 13 miljoner syriska flyktingar inte. De har inte pengar att ta sig hit, och det är också nästan omöjligt ta sig ut ur Syrien. De kan inte välja mellan Italien, Grekland, Tyskland, Danmark och Sverige. De har bara ett alternativ: De kan försöka fly till närmaste säkra område. Och fly igen om konflikten flyttar sig.
Dessutom ska man ha klart för sig att många av de flyktingar som kommer hit just nu, inte har kommit direkt från Syrien till Danmark. Många har bott i Turkiet i månader eller år, men har nu fått upp ögonen för en fri passage genom Europa. Andra är i själva verket libaneser eller nordafrikaner, som påstår att de är syrier. De är inte på flykt från ett olycklig inbördeskrig, utan söker sig helt enkelt en bättre framtid.
Hur många svenskar följer vad som sägs och skrivs i Norge, Danmark och Finland? Alldeles för få. I de tre nordiska länderna har man mycket god pejl på vad som sker i Sverige, men som den Humanitära Stormakt Sverige ju anser sig vara så finns det kanske inte så stort behov – i varje fall inte bland politiker och journalister – att följa med vad de Ickehumanitära Småmakterna sysslar med. Hoppet står till folket, att folket ska vilja veta hur man tänker, tycker, uttrycker sig i grannländerna. Som ovan alltså Naser Khader i den stora dagstidningen Berlinske Tidende i Danmark.