Jag har skrivit om det i åratal, i många, många inlägg under kategorirubriken Asyl& Migration här på bloggen och annorstädes: journalister – men också politiker och andra – rapporterar och informerar ensidigt och med en märklig ”tycka-synd-om”-attityd när det handlar om asylsökande och migrations- och integrationsfrågor. Riksdagsledamöter agerar i strid med sina egenstiftade lagar och stjälper därmed mer än de hjälper: de undergräver människors tillit och tilltro till dem själva som folkets företrädare och människor undrar varför lagar inte behöver följas. För om utlänningslagen inte behöver följas, vilka andra lagar behöver då inte heller följas?

Nu har Lars Åberg, fri skribent, också skrivit om det (på DN Debatt) som jag själv, ett antal andra bloggare och en och annan insatt journalist samt ett antal miggor, socialsekreterare och några vårdare vid hem för s.k. ensamkommande minderåriga (ofta betydligt äldre än 18 år och med osanna asylhistorier) fört fram genom åren. När jag läser Lars Åbergs artikel är det som att läsa det jag själv så många gånger har sagt och skrivit och som klingat för döva öron och förbigåtts med tystnad bland journalister, politiker och folk i ”asylindustrin” (som ju inte vill såga av den gren de sitter på). Lars Åberg skriver bland annat:

Fortfarande kan man höra folk tala om ”våra invandrare”.

Min kommentar: Jag har otaliga gånger påtalat det nedvärderande och arroganta i att tala om oss invandrare – varav jag är en – som ”våra invandrare”! Som om vi var husdjur, precis som Åberg talar om i rubriken till sin artikel.

Och är mediebilden sämre än verkligheten? Journalistiken har nog snarare en tendens att leta efter ljuspunkter just för att undvika att framstå som fördomsfull. Socialtjänstens nuvarande chefsgeneration var när den var ung närvarande i den offentliga debatten, men socialarbetarna har nu väldigt länge tigit om uppväxtvillkor och maktstrukturer i besvärliga stadsdelar och när lärarna i Malmö i våras började prata offentligt om sin orimliga undervisningssituation var det en lång tids lagrad tystnad som brast.

Min kommentar: Rapporteringen om asylsökande är ofta oerhört ensidig, tendentiös och okunnig. Rubriker som: X riskerar att utvisas, är i 99 fall av 100 felaktiga. Har man fått avslag på sin asylansökan i två instanser (ibland i tre) varav en är en domstol, då riskerar man inte att utvisas, man ska avvisas (som termen numera lyder). Men genom att tala om ”riskerar” skapar journalisterna en vision av att det håller på att ske ett övergrepp och allmänheten får en helt felaktig bild.

Emotionella omskrivningar – de ensamkommande flyktingbarnen, de papperslösa, hela det urholkade flyktingbegreppet etcetera – avslöjar en ängslan för att diskutera de problem, som väldigt många av oss ändå förr eller senare konfronteras med i skolan, i vården, på gatan.

Min kommentar: Om detta har jag skrivit hundratals inlägg under Asyl&Migration och under flera månader har information om ord och begrepp på asyl- och migrationsområdet legat högst upp på min blogg. Sverige är unikt bland EU-länder när det gäller att slå blå dunster (eller vilken färg de nu har) i ögonen på folk. Men folk har numera tillgång också till bloggar och till utländska medier och kan börja bilda sig egna uppfattningar. Folk är inte dumma, allt fler inser och förstår att de är grundlurade av tidigare nämnda journalister, politiker och aktörer inom asyl-, migrations- och integrationsindustrin.

När ska också svenska medier börja rapportera allsidigt och korrekt om asyl-, migrations- och integrationsfrågor? När ska svenska riksdagsledamöter och andra aktörer på asyl-, migrations- och integrationsområdet börja tala klarspråk och rapportera allsidigt och osentimentalt om dessa samhällsavgörande frågor?