Klicka på bild- och textrutan för att lyssna på programmet.

Väldigt mycket har redan sagts i ”Ålgate”, vem som helst kan googla fram alla texter och inslag i ord och bild, alla vinklingar, sanningar, icke sanningar, turer i den här historien. När gängvåldet förlamar ett uppskrämt Sverige och när Sverige klantar till det så  att den så viktiga Nato-ansökan inte redan har ratificerats för Finland, vilket varit fallet om Sverige inte vore medsökande, så ägnas mycket medialt utrymme åt PM Nilssons otillåtna ålfiske. Till för några dagar sedan var han en kompetent och värdefull medarbetare i statsministerns kansli. Nu är han det inte längre. Detta på grund av hans ålfiske; ålen är rödlistad och han hade inte tillstånd att fiska den. Och för att han ljög för polisen om sina ålryssjor. Fakta låg på bordet, tydliga och klara, mycket snabbt efter att nyheten om ”Ålgate” briserat. Media uppmärksammade det som hänt, vilket givetvis var helt korrekt: fakta är ju fakta. PM Nilsson dömdes till böter för att olagligt ha fiskat ål, enligt gällande bestämmelser. Några dagar senare sade han upp sig från tjänsten som statssekreterare åt statsminister Ulf Kristersson. Allt detta skedde inför öppen ridå.

Man kunde tro att det hela skulle ha slutat ungefär där. Men det känns lite som om många journalister var – och fortfarande är – väldigt pigga på att försöka mjölka så mycket som möjligt ur den här historien. Sannolikt för att det handlar om en välkänd och högt profilerad kollega, som man nu såg/ser en chans att slänga in i mediecentrifugen och låta honom stötas och blötas i den ett bra tag. Det är en tanke/känsla jag har som jag inte helt kan skaka av mig.

Programmet Medierna i Sveriges Radio tar förståeligt nog upp också upp det här, och skriver i sin programförklaring idag, den 28 januari:

PM Nilsson avgår efter lögnerna om illegalt ålfiske.

Och samma ord upprepas av programledaren Erik Cedersjö direkt i början av programmet. Inte bara programledaren för Medierna, utan så gott som alla journalister, kommentatorer, tyckare och andra som har åsikter och synpunkter på det skedda, gör detsamma: påstår att statssekreteraren PM Nilsson ”avgår/har avgått”. Men det har han inte. Han har, som anställd tjänsteman i regeringskansliet sagt upp sig och slutat. Han var inte vare sig vald av folket eller utsedd av regeringen till generaldirektör, rikspolischef eller liknande; alltså till poster som man avgår ifrån. Han var anställd.

I programmet Medierna säger dessutom programledaren så här:

Hela den här historien har förlöpt utan att han, som högt uppsatt politiker och gammal journalist svarat på en enda fråga från någon nyhetsredaktion.

Det här är både fel och obehagligt. Fel att man i Public Service kallar PM Nilsson för ”högt uppsatt politiker”. Nog borde man åtminstone just i SR P1 Medierna veta skillnaden på en anställd statssekreterare, det vill säga tjänsteman, och en ”högt uppsatt politiker”. Obehagligt är att Medierna, men också den i programmet uppringda Anders Nilsson, chefredaktör och ansvarig utgivare på Sydöstran, på fullt allvar tycks anse att det på något sätt skulle vara PM Nilssons skyldighet att tillfredsställa journalister genom att svara på deras frågor. Anders Nilsson säger:

Han är ju ingen Greta Garbo så där, som duckar för offentligheten, han är ju van vid att vara med i den offentliga debatten och diskussionen och så där. Då undrar man ju: är det arrogans eller är det något annat som är… Jag tycker att man i hans position ändå… att man sätter någon slags standard om man inte gör sig tillgänglig, eller så där.

”…sätter någon slags standard om man inte gör sig tillgänglig, eller så där.” Varför skulle han – eller någon överhuvudtaget – behöva ”göra sig tillgänglig” för att journalister knäpper med fingrarna? För mig är det resonemanget svårt att förstå. Det måste ju vara människors rätt att själva välja om de vill uttala sig i medier eller inte. Och PM Nilsson har ju redan ingående berättat om sitt ålfiskebrott på sin Facebooksida, som de alla läst och citerat, försöker få honom att upprepa samma saker i just deras medium för att sedan kunna dra ut på det ytterligare genom att därefter analysera det som sagts i paneler och debatter och med ”experter” som uttalar sig om det skedda ur alla tänkbara och otänkbara vinklar. Det ter sig som om de som kräver detta lider av någon sorts hybris, en form av ”entitlement”. Det vill säga en tro på att de har rätt att kräva att den som redan sagt sitt och till och med slutat sina anställning måste gå med på att ställa upp på deras skriftliga och muntliga intervjuer. Någon sådan skyldighet har PM Nilsson självklart inte.

Personligen hoppas jag starkt att PM Nilsson inte går med på att dansa efter några journalisters eller andras pipor utan står fast vid det han redan har berättat: att han erkänt, dömts, betalat böter, sagt upp sig och lämnat sin tjänst. Han har sagt vad han har att säga. Punkt. Slut.

 Klicka på bilden för att lyssna på videoklippet.

Hans före detta chef ställde däremot snällt i SVT och pratade om detta. Det tycker jag inte att han hade behövt göra. Här kan man se klippet från SVT där han med bekymrad min svarar på frågor. I inslaget, vars faktiska längd inte är 2 min utan 1 min 35 sek, talar statsministern i 1 min 4 sek om sin statssekreterare PM Nilsson. På den korta tiden säger han ”dumt” fem gånger och ”dumheter” tre gånger …

Varför ställde han upp på intervjun och varför talade han som om det handlade om ett litet barn som varit ”dumt” och ”gjort dumheter”? Det var obehagligt att lyssna på det förminskande sättet att tala om en ytterst kompetent och kunnig man som nyligen anställts som hans statssekreterare och rådgivare just på grund av sina kvalifikationer. Men som begått ett brott mot förbudet att fiska den rödlistade ålen och ljugit om det. Inte världens absolut värsta brott (det skjuts och bombas ju till exempel runt omkring oss varje dag…), men ändå ett faktiskt brott, inte något ”dumt” eller någon ”dumhet”. Ett brott som PM Nilsson också erkänt.

Slutkommentar: Det här är mina tankar kring den här historien. Jag hoppas att PM Nilsson fortsätter att säga nej till alla som mer eller mindre kräver – eller åtminstone starkt förväntar sig – att han ska svara på deras frågor:, som bland annat Medierna i Public Service. Han har sagt vad han hade att säga. Det blir varken bättre eller sämre av att klicksökare vevar runt det hela i sina kanaler ytterligare ett, två, tre eller ännu flera varv.

En sak till: Vad menar Medierna i P1 med rubriken ”Ålen knäckte tyst PM”?

© denna sajt.