Detta berättade Nuri Kino på sin blogg häromdagen. Det handlar om mutor för att irakier som vill komma till Sverige ska få gå förbi köerna på svenska ambassaden i Damaskus, Syrien. Ett monument över svensk mesighet och tröghet – och okunnighet gränsande till att man svävar i det blå.
I december var det många irakiska asylsökande som berättade för den svenska ambassaden i Syrien att de tvingats betala stora summor pengar men inte lyckats få förtur.
”Vi upptäckte att det kom en massa irakier till oss som inte hade bokat tid, vilket de påstod att de hade. De hade betalat pengar till ett företag, Tabaa Trading”, sade Leif Ericsson på ambassaden när jag ringde honom i dag.
Ericsson säger också att han inte känner till att någon anställd på ambassaden ska vara inblandad – två irakier påstår att de har informerat honom om det.
——
”Men känner ni till att han kanske är släkt med Riyad på Tabaa Trading och en av era anställda på viseringskontoret?” frågar jag.”Vi känner inte till några släktförhållanden”, svarar Ericsson.
Hå hå ja ja… Dessa aningslösa svenskar! Hur kan man jobba på ett ställe som svenska ambassaden i Damaskus och ha så lite pejl på hur det fungerar? Går de omkring med skygglappar och öronproppar där? Beblandar de sig bara med andra svenskar, håller de sig enbart i sina egna slutna rum? Varför ska utomstående behöva uppmärksamma dem på vad som sker under näsan på dem? Om det är så illa som det beskrivs i Nuri Kinos text så är det ofattbart att UD sänder ut så aningslösa personer till platser som Damaskus i Syrien.