En migga som jobbar på Migrationsverket sedan mer än tio år och skrivit här på bloggen flera gånger tidigare, har en del undringar (som borde skaka om en del, inte minst politiker och regeringsrepresentanter):
Javisst, herr minister!
(svenskt folklustspel med verklighetsbakgrund, fritt efter den brittiska komediserien med samma namn)
Undrar hur migrationsministern mår där han sitter på sin kammare? Tänker han måhända på den borgerliga kollegan Mauricio Rojas, som en gång hade som förslag att lägga ner Migrationsverket? Tänker han att saken faktiskt inte är olöslig? Tänker han att passärenden kan gå över till Passpolisen, arbetstillstånd till Arbetsförmedlingarna, studerandetillstånd till Universitet- och Högskoleämbetet, och familjetillstånd till kommunernas familjerätter? För det finns ju trots allt alternativ till Migrationsverket. Eller tänker han att det kanske löser sig med tiden? Själv har jag varit på här (på Migrationsverket) i över ett decennium, och lagt märke till att inget löser sig med tiden.
Tänker migrationsministern på hur det inte spelar någon roll hur många gånger han påminner, eller hur många pekpinnar han hötter med och hur många hintar han ger? Tänker han måhända att Migrationsverket verkar ha en styrningsfunktion som uppträder som ett stort svart hål, där man kan stå och gapa hur mycket som helst? Själv har jag varit här i över ett decennium, och lagt märke till att personalen antingen skräms till tystnad direkt eller får uppleva hur det är att försöka tala med en vägg. Den som vill tala med väggen tröttnar till sist på det också.
Tänker ministern på alla de regleringsbrev han skrivit, och alla de yttranden han begärt? Tänker han på hur många gånger han har upprepat sig, så att han till sist måste uppträda som om han talar till små barn? Tänker han på att EU-kommissionen nu varit på besök hos Migrationsverket för att därefter gå vidare till regeringen, eftersom verket – trots vad ministern själv skriver i regleringsbrevet – ungefär ger blanka fan i vad EU-domstolen säger? Tänker han på att han var tvungen att skriva i det senaste regleringsbrevet om att Migrationsverket ska motverka missbruk inom arbetslinjen, trots att den saken borde vara självklar för Migränverkets ledning? Att verksledningens första reaktion var ungefär: ”are you talking to me?”
Tänker migrationsministern på att han länge påpekade att Migrationsverket ska hålla koll på hur många kvinnor som anger att deras förhållanden upphört på grund av fridskränkning, och där hans specifika fråga till sist resulterade i svaret att ”vi har ingen statistisk för det, så vi gissar istället”.
Nu har Migrationsverket skapat underlag för att kunna rapportera sådant, men hur kändes det för ministern när han fick svaret en dag 2009 och läste att hans verk satt och gissade?
Eller tänker ministern på att det tydligen är så att när det gäller studerande så spelar det ingen roll hur mycket ambassaderna informerar om fusk och bedrägeri, verksledningen verkar dväljas i olympisk oberördhet. Här kanske ministern tänker att det tack och lov är så att systemet med terminsavgifter som införs nu till hösten kommer att sålla bort rötäggen – det som Migrationsverket inte klarade av.
Tänker ministern måhända på sitt verks hantering av så kallade ensamkommande barn, när det i ett nyligen uppmärksammat fall visat sig att ett så kallat barn som fick PUT direkt efteråt greps som misstänkt för terrorism och i en kenyansk identitet, där han dessutom är mycket äldre? Tänker ministern eventuellt på att det ska instiftas en ny myndighet i Sverige (eller åtminstone reformeras en gammal myndighet och ge utökade resurser), en centralmyndighet med övergripande ansvar för bortförda barn, och att han för Kristi blod och pinas skull inte kan ge det ansvaret till Migrationsverket, en myndighet som ett tag var känt för det hemmasnickrade begreppet ”hushållsbarn”?
Eller tänker ministern på det allra senaste, när han i juni 2010 bad Migrationsverket att ta fram statistik där barnäktenskap, tvångsäktenskap och fullmaktsäktenskap är aktuella? Fadime och Pela är sedan länge begravda, riksdag och regering införde i maj 2004 den så kallade Lex Fadime, länsstyrelserna har redovisat hur många ungdomar i Sverige som ligger i riskzonen, debattörer är engagerade, det har getts ut böcker i ämnet, så det var väl intressant att se utfallet. Åtminstone detta borde väl Migrationsverket kunna svara på!
Migränverket svarade den 15 februari 2011 att ”Migrationsverket ska under våren (2011) ta fram utredningsrutiner i ärenden som rör äktenskap som ingåtts av underåriga, fullmakts- och tvångsäktenskap.” Det var väl knappast det svar som ministern hade väntat sig! Sedan hade ju också Migränverket låtsats som att det inte fanns någon åldersgräns neråt för sambos (vilket det finns i utlänningslagstiftningen, den är 18 år, och det vet regeringskansliet mycket väl) så att allt var ju egentligen regeringens fel. Sedan har Migrationsverkets ”experter” ringt runt och frågat tillståndsenheterna om de hade några sådana där fall som regeringen frågade efter och som det inte finns rutiner för, så svaret blev ju därefter. Migrationsverket har i sin rapport också slängt in några exempel som några kan minnas över flera års tid, så det verkliga talet är något helt annat. Och alla de ungdomar i Sverige, 18, 19, 20, 21 eller 22 år gamla, som vid en semesterresa i det forna hemlandet plötsligt finner sig stå på en bröllopsfest där en kusin ska ha giftermål och tillstånd i Sverige; de ungdomarna kan fortfarande skrika rätt ut i luften, för Migrationsverket begär bara att en blankett är rätt ifylld. Men Migrationsverket ska skapa rutiner år 2011…
Och på tal om ögontjäneri: det finns nu i Migrationsverkets ”Rutinhandbok för BBM” ett nytt kapitel som bär titeln ”Utredning”. Hela kapitlet skapades först den 31 oktober 2010 (vilket säger allt om hur utredningar ser ut hos BBM…) och där finns två intressanta underrubriker. Den ena underrubriken heter Fullmaktsäktenskap och arrangerade äktenskap och den andra heter Tvångsäktenskap. Under båda underrubrikerna ser instruktionerna ut så här: ”Text under bearbetning”.
Så vad tänker ministern på just nu? På att det bästa kanske vore att hädanefter inte ställa några frågor alls?
