Läs först Är asyl-, migrations- och integrationshanteringen den största industrin i Sverige idag?
Det här handlar inte om ”hänga ut” just Strömsunds kommun; den råkar nu bara bli ett exempel (bland hundratals andra) på hur det läggs ner tid och kraft på att skriva långa och krångliga projektplaner i stället för att agera! Det är Sverige i ett nötskal: allt ska krånglas till och massor, massor av papper ska skrivas och massor av människor ska engageras kring projektplanen. När det gäller människorna, dem som allt det här handlar om, känns de liksom inte prioritet 1 utan mer som att de finns där för att kommunerna ska kunna sysselsätta (detta hemska ord!) en massa folk.
Här är några klipp ur den drygt tio A4-sidor långa projektplanen från Strömsunds kommun till Migrationsverket, som hanterar pengarna ur EU:s flyktingfond:
I arbetet vill vi koordinera alla de komponenter som utgör en introduktionsplan för barn.
—–
Enkäterna kommer främst att rikta sig mot relevant personals upplevelse av frågeställningarna, men även om möjligt mot föräldrar till målgruppen, men med tanke på den nyanländes komplicerade situation, det kan vara svårt att förhålla sig till enkätundersökningar första tiden i Sverige, men att man i ett senare skede kan göra en tillbaka blickande undersökning.
—–
Brister som idag föreligger hos både skola och flyktingmottagningar vill vi motverka genom gemensamma individuella skriftliga planeringar då nyanlända elever i varierande grad har tillgång till de särskilda stödåtgärder som de har rätt till. Det finns ett stort behov av att barnens och ungdomarnas kunskaper valideras och att vi förbättrar arbetet med dokumentation och utvärdering av de insatser som görs i samverkan – skola, flyktingmottagning, barn och familj.
—–
Erfarenheter från projektet ska samlas i en handlingsplan som är uppbyggd i moduler och som är applicerbara i olika situationer.
För att man inte enbart ska ha tillgång till stycken som jag har valt ut så har jag laddat upp hela texten. Den som orkar kan läsa. Och bilda sig en egen uppfattning om denna och liknande ”projektplaner”.
Så här säger flyktingsamordnaren i Strömsunds kommun att det är tänkt:
Att systematisera och kvalitetssäkra mottagande och introduktion av vidarebosatta i åldersgruppen 0-19 år.
Projektet handlar om tydliga mål och roller när det gäller mottagande av vidarebosatta (kvotflyktingar) barn i kommunerna, vi hoppas att den metodik som utvecklas kan appliceras på andra invandrade barn också. Att det blir ett verktyg för personal som i sitt arbete kommer i kontakt med målgruppen. Att kommun och personal vet att när det kommer ny invandrade barn, ska det och det hände, vi har en plan.
Fortfarande har jag inte fått grepp om hur många och vilka barn och unga som ska omfattas av de planerna och pengarna som de här tio krångelsidorna har gett kommunen: 4,2 miljoner kronor. ”Medfinansierinsgrad 90 %” står det i tabellen över vilka som har fått anslag från EU:s flyktingfond, administrerad av Migrationsverket. Det innebär att projektet har beräknats kosta 4,7 miljoner och av den summan står kommunen för 10 % . Resten, 4,2 miljoner kronor, kommer från EU:s flyktingfond.
På Migrationsverkets sajt, sidan som informerar om hur man söker stöd till projekt står:
I regel kan fonden finansiera 50 procent av projektets faktiska kostnader. Projekt inom särskilt prioriterade områden kan beviljas 75 procent i medfinansiering.
Strömsunds kommun har fått 90 % ”medfinansiering” för sitt projekt.
Till slut: I ett tidigare inlägg ställde jag frågan ”Är asyl-, migrations- och integrationshanteringen den största industrin i Sverige idag?”. Jag frågar inte längre, jag påstår att dessa områden troligen utgör, om inte den största, så i alla fall en av de största och dyraste ”industrierna” i Sverige.