Per Svensson, kulturskribent på Sydsvenskan, skriver under rubriken Bekymrade borgare. Ledarskribenter bryr sig alltmer om integration – av SD. Han tycker att ”borgerliga röster låter alltmer lika” och framhåller då bland annat Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl och hennes text Det politiska ansvaret efter Ikeamorden den 11 augusti. Hon skriver bland annat:
Sverige har en hög ambition att visa generositet när det gäller flyktinginvandring och gränspolitik. Men om ambitionen inte matchas med en förmåga att vidmakthålla statens grundåtaganden förlorar den i legitimitet. Underlåtenheten skapar otrygghet och bereder i förlängningen mark för krafter som är beredda att attackera andra människor med syra och smällare.
Per Svensson skriver:
Man känner igen yttringar av denna samförståndsanda på att flyktinginvandring, misslyckad integration och otrygghet blir länkar i en argumentationskedja som sedan används till att förankra slutsatsen att Sverigedemokraterna inte längre kan särbehandlas.
Svensson krånglar sig i sin långa mening fram till att… ja, det finns liksom inte uttalat vem han egentligen menar, bara att någon vill ”förankra slutsatsen Sverigedemokraterna inte längre kan särbehandlas”. Inte heller framgår det hos vem/vilka denna ”förankring” ska ske.
Det märkliga är att Svensson, som så många andra, ständigt förhållit sig till det här partiet, dragit in det i alla möjliga sammanhang och diskuterat det nästan onormalt mycket. Många har gjort som han, i stället för att se Sverigedemokraterna som det separata, mycket lilla parti det tidigare varit och inte ständigt ställa allt i relation till det. Visserligen blir det väl nu allt mer relevant – vilket det inte har varit tidigare – att förhålla sig till Sverigedemokraterna eftersom det ökat sitt väljarstöd så kraftigt att det i den senaste Sentio-mätningen endast låg 0,8 procent efter Sveriges största, men inte så stora parti, Socialdemokraterna. Det är ju trots allt ett parti som, vad man än må tycka (och många tycker!) om det, är demokratiskt invalt i riksdagen av nästan 13 procent av dem som röstade och nu, enligt en av de senaste mätningarna, stöds av 20,8 procent. Gissningsvis blir siffran ännu högre i nästa mätning och det är inte långt kvar tills Sverigedemokraterna kan komma att gå förbi Socialdemokraterna och bli Sveriges största parti. Det dummaste de övriga partierna har gjort i alla år är att de har demoniserat Sverigedemokraterna så till den milda grad att de nu inte kan ta i dem med tång, inte ens om de skulle tycka/inse att det är vad som borde göras. De övriga partierna har också mer eller mindre idiotförklarat ca 800.000 svenskar som röstade på dem i valet 2014. Ska 1,5 miljoner eller fler svenskar idiotförklaras i nästa val? Finns det ingen skyldighet hos övriga partier att rannsaka sig och sitt agerande mot sina väljare, varav många har ”flytt” till Sverigedemokraterna?
Och vad månne Per Svensson menar med detta:
Vad än Lifvendahl kommer att hävda när hon får tid att tänka så kan man inte tolka detta upplägg på annat sätt än att hon tror sig veta att det finns ett direkt samband mellan morden i Västerås och politikernas oförmåga att hantera integrationsfrågorna.
”Integrationsfrågorna”? Det handlar väl inte om dem i första hand, det handlar ju om att asylsökandet till viss del blivit en sorts mycket dyrt och cyniskt ”charterresande” och att Sverige absolut inte har någon ordentlig kontroll på vilka människor som släpps in i landet, varifrån de kommer, vad de heter, vilken nationalitet de har, om de begått brott i sina hemländer och flyr undan straff, om de söker ”ett bättre liv” eller om de tillhör någon islamistgruppering. Eller om de har flykting- eller skyddsskäl. Om Sverige klarade av att hantera asylsökandet så som till exempel de nordiska grannländerna, så skulle också integrationen kunna vara betydligt bättre, även om problem och svårigheter – i Sverige numera kallade ”utmaningar” – givetvis ändå skulle finnas. Men absolut inte i den utsträckning dessa ”utmaningar” (i klartext alltså problem) översvämmar landet idag.
Det är bra att Svenska Dagbladet beskriver verkligheten sådan den är och inte använder flufford eller felaktiga benämningar som förvirrar. Och ja, oavsett om det var det Tove Lifvendahl menade i sin ledartext eller inte, så måste övriga partier och även medierna upphöra att särbehandla Sverigedemokraterna. Och det av minst två anledningar:
1. Sverigedemokraterna kan snart vara det största partiet i Sveriges riksdag och är lika demokratiskt invalt som alla de andra partierna.
2. Väljarna förtjänar respekt och inte att idiotförklaras. Människor har rätt att fritt rösta på vilket parti de vill enligt vallagen.
Reflektion: Båda skribenterna talar, som så många andra, om ”flyktinginvandring” trots att de, liksom alla svenska journalister, vid det här laget borde veta skillnaden mellan ”flykting” (enligt Genèvekonventionen) och asylsökande (som inte uppfyller Genèvekonventionens definition men som söker skydd av andra skäl). Bäst är att alltid använda ord som ”asylinvandring” och ”asylsökande” eftersom man inte vet förrän efter Migrationsverkets beslut huruvida personerna är flyktingar, skyddsbehövande i övrigt eller varken det ena eller det andra.