Det är inte alla som kan formulera sig som Thanh. Thanh, den unge vietnamesen som jag var asylombud för i över fyra år och som nu hör till mina vänner. Här är en bråkdel av vad han har uttryckt i ett mejl nyligen, och jag publicerar det för att visa hur insiktsfull han är och hur mycket han har tänkt på den långa och svåra tiden som han levde i Ingenmansland. Men också för att visa att jag är glad över att jag orkade hålla ut i alla år, trots den enorma mängden bakslag och det enorma arbete som krävdes innan Migrationsverket – nästan sex år efter att han kom till Sverige – beviljade Thanh permanent uppehållstillstånd. Hela historien kan läsas under kategorirubriken Vietnamesen.
Här är Thanhs text. Han talar numera hyfsad svenska men eftersom han knappt fick läsa svenska under den långa asyltiden så skriver han fortfarande bättre på engelska än på svenska.
Merit, as you know very well that for 7 years now l am living in Sweden. l had a lot of problems and you are the one who have solved them for me. Merit, l am not a Super Man or a Hero, there are good and bad characters inside me also and perhaps my life would have turned to another way if l didn’t meet you in Migrationsverket Förvaret in Märsta. You have brought to me energy, power and hope to survive in that horrible place.
Also l never forget the second time when you came to Söderhamn, when I had to live i Migrationsverket camp, and protect my cases at the hearing with Migrationsverket there. From Stockholm to Söderhamn was very far and you come and you go within few hours. l could imagine how tiring it is. I looked at your face that time and l knew you were very tired. But there was more power in your eyes and it made me never forget.
l was so touched after l knew that you have waited in the boring train station in Söderhamn for a couple of hours to go back Stockholm because the train came late. l was really very, very touched that time. l thought, and I told to myself, that until the last second l stay in Sweden, l will never ever make you unhappy and disappointed about me.
Merit, because of you now l love Sweden more and more. The first thing l think about Sweden it is you. This country has given to me many, many special memories and this country has created for me opportunity to meet you. From the first day l met you until now, all of the things you have done and helped and guided me, and you just knew me for a short time before. l remember very well and keep it in my mind that l always have to follow and do all of the things which you told me. And now l got a safe and good life!
There are so many special things we have gone through since we know each other, and l could not write it by words. One thing also made me very happy: that because of you l am a good person. And l have a job and a safe and comfortable life now.
Thanh var bara 22 år gammal när han kom till Sverige. Han fick avslag på sin asylansökan, men Vietnam vägrade ta emot honom och Migrationsverket vägrade låta honom stanna. Turerna i hans fall har varit sådana att de är stoff till en bok. Och för några år sedan gjorde Fredrick Federley, då ordförande i Centerns Ungdomsförbund, en halvtimmes dokumentärfilm om Thanh, Viet Nam Boy.
Alla asylsökande som jag varit ombud för har fått ett ”hårt men rättvist” bemötande. Jag har ställt krav på varenda en av dem (och sagt nej till en hel del genom åren) och talat om för dem att för att vara deras ombud så vill jag veta vem de är, varifrån de kommer, varför de är här och att de ska dyka upp på vartenda möte som de kallas till och berätta allt och inte undanhålla viktiga omständigheter.
De flesta av mina klienter har fått uppehållstillstånd och en del har jag fortsatt ha kontakt med och vet att många jobbar och lever bra liv. Och att de skrattar lite, så här i efterhand, åt mina krav (som de inte vågade trotsa) som också gick ut på att:
Du måste se ett nyhetsprogram på svenska på tv varje dag. Måste.
Jag ringde då och då och kontrollerade vad de tittat på och vilka nyheter det handlat om.
Du måste försöka läsa något i Metro eller City eller andra svenska tidningar varje dag. Måste.
Jag ringde och kontrollerade och de fick berätta vad de hade läst. De skrattar, men samtliga säger också att jag var den enda som ställde konkreta krav och brydde sig om på riktigt att de lärde sig svenska och något om det svenska samhället. Och alla som jag ”trakasserade” på detta sätt säger att de är tacksamma och att de lärde sig mycket genom att de tvingades ta del av vad som händer i deras nya land. De säger att de uppskattar de ofta långa samtal vi hade om allt mellan himmel och jord och att de kunde ringa och fråga om skatter och jobb och om hur riksdag och regering fungerar etc, etc. Flera av mina klienter, numera vänner, har varit mycket glada över att jag tjatade om att de måste spara vartenda papper, kvitto, dokument i pärmar så att de vet vem som har sagt vad och när. Och de har, i sin tur, vidarebefordrat mycket av den här informationen till landsmän som inte fått den här handfasta ”utbildningen”.
Jag har fått vänner för livet. Jag har fått insikter som jag aldrig annars hade fått. Och brev som det från Thanh som värmer och gör att jag tycker att mer än fyra års hårt och helt oavlönat arbete med hans ärende var mer än värda all möda.
P.S. Thanh jobbar och försörjer sig själv. Bara en månad efter att han fick uppehållstillstånd hade han arbete. Han ser fram emot sin första semester i december. Han har aldrig förut i sitt liv haft semester.