Det har varit intressant – och skrämmande – att läsa Vilhelm Mobergs bok I egen sak – Obekväma inlägg i det offentliga samtalet (utgiven på Ordfronts förlag) – i vilken det för övrigt också berättas en hel del om Finland – från 1937 fram till 1971. Och obehagligt. För det är så mycket som är minst lika sant och obekvämt och obehagligt idag som då. I förordet, skrivet av Otto von Friesen, står att läsa:
Vilhelm Moberg var obekväm. Inte för att han kunde vara hetsig och upprörd och inte bara för att han hade en vass penna. Vilhelm Moberg var principiell och han satte fingret på de ömma punkterna.
Han gisslade svensken för undersåtlighet, den svenska pressen för kryperi och överheten för korruption och vanstyre.
I kapitlet I våra egna angelägenheter (texten publicerad i Dagens Nyheter den 7 november 1947) skriver Moberg om uppkomsten av ”yrkespolitiker”:
Riksdagsmannens tjänst kommer givetvis hos oss hädanefter att bli mer eftertraktad än någonsin och just av dem som ser till dess förmåner – d.v.s. av dem som icke borde bli riksdagsmän.
———-
Genom yrkespolitikerns framträdande blir nu faran av en skråbildning uppenbar: politikerna kan bli en hierarki som helt avskiljer sig från övriga medborgare. Klyftan mellan de styrande och de styrda har redan blivit bredare, allteftersom de förra avlägsnat sig från ”civila” yrken och blivit politiker och ingenting annat, För medlemmar i ett skrå ligger självtillräckligheten nära: man anser sig vara ensam om insikter i politik. Folket ska rösta vid valen men för övrigt hålla sig tyst och stilla.
———-
Men om politiken ska bli en verksamhet enbart för specialister, är detta en olycklig utveckling som endast kan minska allmänhetens politiska intresse och förbereda marken fört totalitära tänkesätt.Ju likgiltigare ett folk förhåller sig inför sina egna angelägenheter, desto lättare blir det ett offer för diktaturen.
I kapitlet Sverige – en demokratur? publicerat i Dagens Nyheter den 14 december 1965, som handlar om presstödet, använder Vilhelm Moberg ordet ”demokratur” om Sverige:
I och med det statliga presstödet utträder alltså Sverige med ett första riksdagsbeslut ur de i gammal konventionell mening demokratiska staterna i Västerlandet och tar ett steg i östlig riktning. Landet närmar sig en nu styrelseform, ett nytt statsskick. Hur skall man nu beteckna denna nya form av folkstyre? Vi kan lämpligen utöka ordet demokrati med en bokstav och kalla den för demokratur.
Och i en annan artikel i Dagens Nyheter samma år (1965) skrev Moberg nedanstående viktiga och även i våra dagar synnerligen relevanta iakttagelse:
I en demokratur (notera ordet noggrant) råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.
Det kunde lika väl ha skrivits idag…
Den, som har turen att komma över Vilhelm Mobergs bok vill jag också uppmana att bland alla hans texter extra noga och med eftertänksamhet läsa kapitlet Natten till den 13 mars, där det i förordet bland annat står:
Politiken har numera i Sverige blivit en så allvarlig affär att den har blivit en livsangelägenhet för varje medborgare. Och skulle icke en svensk medborgare äga rätt att göra sin röst offentligt hörd i den fråga, som gäller hans egen välfärd eller ofärd, hans eget väl och ve? Skall han icke få upplåta sin stämma, när det gäller själva hans rätt att leva som fri varelse i ett fritt land?
Kapitlet Natten till den 13 mars i boken I Egen sak, börjar så här:
Den 13 mars 1940 är det mest ödesdigra datum som Nordens folk under detta århundrade har upplevat.
Kapitlet slutar drygt tio sidor senare med orden:
Det bolsjevikiska Ryssland har nyss ryckt fram 30 mil västerut – 30 mil närmare Sverige. Detta är vad som hände natten till den 13 mars 1940.
Och det som Moberg berättar på de drygt tio sidorna mellan den första och de två sista meningarna ger en komprimerad men tydlig bild av varför och hur skillnaden mellan våra två folk är så stor; så mycket större än de flesta svenskar förstår.
Allra sist ett tänkvärt citat av John Stuart Mill: On Liberty (som utkom 1859), som görs av Vilhelm Moberg den 16 november 1947 i Svenska Dagbladet, i kapitlet ”Den enda frihet som förtjänar namnet…”:
Den enda frihet som förtjänar namnet, är friheten att på vårt eget sätt fullfölja vårt eget bästa, så länge vi icke söka beröva andra deras välfärd eller hindra dem i deras strävan att ernå den. Envar är den rätta väktaren över sin egen välfärd, såväl kroppsligen som själsligen och andligen.