^{Nuri bloggar överallt, numera. Han var lite trög i starten, men nu bloggar han jämt.
Foto: Merit Wager}

På sin lilla dator, som han nästan alltid bär med sig, knattrar han med en kulsprutas hastighet ner sådant han hör, ser och tänker. På badstranden i ”Sötälje” (som han kallar sin hemstad). På kaféer och på restauranger. Hemma hos folk. Och som idag: i Nytorgsparken, där vi satt och njöt av sommaren och pratade om ditt och datt. Plötsligt, efter att ha läst ett mejl från någon, sprack han ut i ett stort leende och så fram med datorn:

”Det här måste jag blogga om”.

Och så for fingrarna snabbare än lärkvingar över tangenterna när han med sammanbiten min på nolltid vispade ihop ytterligare en ny Nuri-text som endast tio minuter senare låg ute på hans blogg.

Och nu har jag bloggat om att Nuri bloggar… Hur märkligt är inte det?

Detta mindes jag idag, elva år senare, när jag satt i samma Nytorgspark och njöt av sol och trevlig stämning bland glada svenskar som på ett lugnt och avslappnat sätt njöt av nationaldagssolen.