Klicka på textrutan för att läsa hela texten på Svenska Dagbladets ledarsida..
Utdrag:
Finns det någon beredskap kring vad som händer kapacitets- och säkerhetsmässigt när coronaviruset börjar spridas och resultera i smittobärande och insjuknade personer bland det okända antalet – utifrån myndigheternas uppskattningar kanske 100 000 – som vistas illegalt i Sverige? Och bland dem som är analfabeter och inte behärskar svenska och som det är svårt att nå med information om vad den här ytterst smittsamma sjukdomen innebär?
Folkhälsomyndigheten har talat om att det finns ”andra statistiska modeller” att tillgå i stället för att testa varje misstänkt fall. Men hur får man en statistiskt rättvisande bild med ett mycket stort mörkertal i det faktiska befolkningsunderlaget, med ett mycket stort antal människor som vistas i landet oregistrerade och olagligen och som man därför inte har någon som helst kännedom om?
Texten avslutas:
I ett ännu mer ansträngt läge kanske det inte ens kommer att finnas intensivvårdsmöjligheter för svenskar och personer med uppehållstillstånd, hur görs då med personer som befinner sig i Sverige illegalt? Varken statsepidemiologen eller någon regeringsföreträdare har hittills berört dessa frågor.
Strutsbeteende har aldrig fungerat, ändå verkar det råda också i denna ytterst svåra, för flera livshotande och för hela välfärdssverige ytterst skadliga situation. Också dessa högst relevanta frågor måste adresseras och diskuteras i det svåra läge Sverige befinner sig. Om man inte tar med dessa parametrar i beräkningen, riskerar många åtgärder att vara som att elda för kråkorna.
Kommentar: Varför har detta inte talats om offentligt under alla de veckor som gått sedan epidemin blev till en samhällshotande pandemi? Här skiljer sig ju Sverige också starkt från sina nordiska grannländer, som inte har dessa stora mängder personer som inte utvisats eller som helt enkelt aldrig ens registrerats i Sverige. I gruppen ingår även tiggarna, de som i Sverige kallas ”EU-migranter”, från främst Rumänien och Bulgarien, och som man här inte ens registrerar (vilket man gör bland annat i Finland, i enlighet med EU-bestämmelserna) och därmed inte vet vilka de är, var de befinner sig eller hur många de är.