I Hufvudstadsbladet kan vi den 3 mars läsa en mycket välskriven, rak, tydlig, lite sorglig och synnerligen tankeväckande text av Astrid Nikula, som under ett drygt halvår varit mycket engagerad i mottagandet av asylsökande i Jakobstad, Finland. Mer om det längre ner.
Astrid Nikula är en klok och sansad finlandssvensk kvinna. Vi har inte träffats i verkliga livet, men jag känner henne sedan tiden då vi båda var med på en epostlista för översättare och därefter genom Facebook. Jag har följt hennes, till en början, nästan överentusiastiska engagemang för de asylsökande som i hundratal och tusental började komma till Finland i september 2015 och jag har också väntat på att hon kanske så småningom ska börja se bortom den första tidens ”refugees welcome”-hysteri.
Allt eftersom tiden har gått har jag märkt en förändring i hennes rapportering, en sorts ”tillnyktring” där hon börjat se – och inse – att det finns nyanser i det hela, att allt inte bara är positivt. Till skillnad från många andra som målar in sig i ett hörn där de står och ”tycker” likadant hela tiden oavsett vad som händer, har Astrid Nikula inte stått kvar i sitt hörn utan rört sig utåt, över hela golvet så att säga, och på ett trovärdigt sätt gett sina följare på Facebook både negativa och positiva bilder från sitt arbete med de asylsökande. Hon har, återigen till skillnad från många andra, stått med båda fötterna på jorden och sett att ”det är inte svart eller vitt, det är svart och vitt”. En person som förmår göra det på det här svåra området är värd respekt. Och nu kommer vi till de kloka ord som Astrid Nikula idag skriver i Hufvudstadsbladet, under rubriken Regeringens mantra uppfylls aldrig. Hon skriver:
En av mina vänfamiljer bland de asylsökande är stor, kommer från Syrien, består av flera akademiskt utbildade vuxna, många barn. De är nyss konverterade kristna. Ett av barnen är en liten flicka i typisk trotsålder. Hon är uttråkad och testar ständigt de vuxnas gränser.
Under våra samtal har det kommit fram att modern inte brukar vara ute med sin dotter. Den enda vuxna man som finns i storfamiljen har inte lust att vara ute i lekparken och ensam kan hon inte gå ut.
Alltså får alla barnen se på tv inomhus, bråka med varandra, trötta ut föräldrar och andra vuxna och sällan eller aldrig träffa andra barn. Det är sportlov i Österbotten nu. Jag känner att jag måste ta med mig barnen och åka pulka någon dag. Det kan inte vara så här i en storfamilj med bara en man. Inte i Jakobstad. I Finland.
Kommentar: En avgrund öppnar sig när vi möter tankesätt och inställningar till livet som är så främmande för oss att vi kippar efter andan. Situationer och förhållningssätt som är så dramatiskt främmande för oss att vi knappt förmår ta in vidden av dem. Beskriven i en kort text på ett enkelt, osentimentalt sätt som slår till med stor kraft rakt i magen.
Astrid Nikula skriver vidare:
En ung irakisk man som jag samtalade med nyligen sa att han behöver en fru. Han tror att han, när han har sett en söt flicka, kan gå till hennes föräldrar och be om hennes hand. Och att de omedelbart kan gifta sig. När jag förklarade hur parbildningen går till hos oss var han chockad. Skulle han umgås med flickan på tu man hand och lära känna henne först? Det kom inte på fråga, så kan man inte göra. När jag förklarade att flickan också efter en tids sällskapande har rätt att säga nej till äktenskap var han helt förtvivlad.
Kommentar: Fattar ni??? Man vill skrika högt. Det här är det tankesätt, den syn på sättet att leva som tiotusentals, hundratusentals muslimer som kommer till Europa, till Norden, till Finland och till Sverige har. Det är en syn på kärlek och äktenskap som skiljer sig lika mycket från vår som jorden skiljer sig från månen. Och det är så här de är uppfostrade, det är deras religion och kultur och till och med deras lag (sharia). Det kan vi inte klandra dem för, lika lite som någon kan klandra oss för hur vi är uppfostrade, vad vi tror på, hur vi lever. Det hemska är att blåögda integrationsivrare tror att det bara ska ta något år eller två eller tre tills de är inlemmade i våra samhällen, har jobb, pratar landets språk och har anammat vår syn på demokrati, jämställdhet, livet, kärleken, familjen, barnuppfostran och allt annat.
Det är mycket illa ställt att man i Finland (liksom Sverige, trots att man har mycket längre och större erfarenhet av muslimsk invandring än Finland) är så okunniga som Astrid Nikula anser i sin text:
Av de tal som landets president och statsminister har hållit i frågan förstår man att dessa tror att integration är detsamma som information på eget språk.
Slutklämmen i texten – som låter som jag själv låtit i 15 år i Sverige – är livsviktig och om man i Finland inte tar den till sig så går det lika illa där som det har gjort i Sverige:
President, statsminister och andra landets ledare har fullkomligt fel. Integration innebär ett liv tillsammans med finländarna, vardagsliv. Det innebär att ord och begrepp ges en helt ny mening. Exempelvis jämlikhet, lika rättigheter och skyldigheter för kvinnor och män, betyder absolut ingenting för de flesta nykomlingar. De har ingen chans att relatera till begreppet.
Regeringens mantra om att ta seden dit man kommer kan upprepas hur många gånger som helst. Utan ordentliga satsningar på verklig integration kommer mantrat aldrig att uppfyllas. Och det här är ett för viktigt ansvar för att överlåta endast åt oss frivilligarbetare.
Slutkommentar: Hoppas att Astrid Nikulas ord når fram till – och in i – dem som är ansvariga för Finlands, finska folkets och de personers, som har sökt och beviljats skydd i landet, liv, säkerhet och välbefinnande. Gör de inte det så får Finland bereda sig på samma segregation, samma kaos, samma våld och hot och trakasserier; samma anlagda bil- och skolbränder samt bränder på asylboenden; samma granatattacker, samma no go-zoner och utanförskapsområden som i Sverige.
Regering, riksdag, kommuner, myndigheter och verk, skolor etc i Finland: lyssna på dem som utan någon baktanke eller några dolda agendor försöker få er att förstå hur verkligheten ser ut och som ger råd om hur den ska hanteras! Lyssna på Astrid Nikula!
