En malmöbo med politiska uppdrag för ett av Allianspartierna, har skrivit den här både skrämmande och sorgliga beskrivningen av Malmö:
Det som präglar stadsbilden i centrala Malmö på kvällarna, och har gjort så sedan 90-talet, är gäng med invandrarkillar från Mellanöstern i tonåren som är uppfostrade i en miljö där det är OK att åtminstone på svenska skrika, hora, neger, bög och en serie könsord efter varandra och förbipasserande.
Särskilt utsatta för denna pöbel är just judar, svarta och homosexuella. Som inte sällan blir utsatta för olika överfall – en liten del anmäls.
Stora delar av den vita medelklassen – som politiker och media ofta tillhör – passerar inte centrala – eller utsatta -delar av Malmö på kvällarna. De bor i Lomma, Västra hamnen, Bjärred och på Limhamn. För dem är detta givetvis inte en bild som träffar verkligheten.
Familjer från Vellinge och västra Skåne åker på ”safari” genom Malmö med låsta bildörrar. Samtidigt svärmar politiker om hur härligt mångkulturellt det är i den här villervallan av bidragsberoende, svart arbetsmarknad, jourbutiker som är förklädda gömställen för illegala och socialt accepterad hederskultur och grabbgäng som drar omkring och hotar, slår och skriker på varandra och andra.
Hur många politiker bor på Möllevången?
Det finns ju de inom borgerligheten som vill införa ekonomisk frizon i utanförskapsområden. Som om det inte redan fanns en informell ekonomi där. Malmö kryllar av jourbutiker utan varor att sälja, frisörsalonger med två kunder om dagen, restauranger där bara närmsta familjen äter och butiker som enbart säljer kontantkort och tändare. SOM OM de betalar skatt. Nej, Malmö har allvarliga problem och behöver rensas upp ordentligt med inspiration av andra länder som Danmark, Frankrike, Tyskland och USA. I framsynta Danmark river man områdena. Det är klokt.
Finns det andra som tycker att det här inte alls motsvarar deras bild – eller som helt eller delvis håller med och upplever samma sak – så hör gärna av er via fliken Info där det finns ett kontaktformulär! Och skriv gärna också om ifall ni tycker att man i åsikts- och yttrandefrihetens Sverige får tycka och skriva så här, eller strider det mot någon sorts underförstådd kod om vad man får säga? Borde man hålla tyst om sådant som skribenten berör och bara lyfta fram positiva saker, eller ska man tala öppet om det som människor faktiskt upplever? Ni som hör av er: ange om jag får lägga ut det ni skriver på bloggen och om ni vill vara anonyma (jag vill dock helst veta vilka ni är!) eller om ni vill stå med eget namn.
Till slut: Jag har aldrig bott i Malmö. Jag har bara besökt staden två gånger. Jag har dock en god vän som flyttade tillbaka till Malmö efter 30 år i Stockholm, hamnade i ett hus nära Möllevången och blev den enda svenska personen i sitt hus och sitt kvarter. Det hon tvingades se, höra, störas av, skrämmas av gjorde att hon kort därefter flyttade till ”svenskbygder”…
Läs min nedflyttade väninnas inlägg från april 2007: Rapport från Möllan 1 och Rapport från Möllan 2.