Läs först dessa texter som en enhetschef inom socialtjänsten på en ort någonstans i norra Sverige skrev i slutet av förra året:
• Enhetschef inom socialtjänsten: ”Mitt i allt detta känner jag ännu starkare att Sverige måste ta tag i det här och göra bättre kontroller av dem som påstår sig vara minderåriga!” – 19 augusti 2015
• Enhetschef inom socialtjänsten: ”Varför ska vi som myndighet behöva lägga massor av resurser på att behandla vuxna män som omyndiga barn?” – 24 september 2015
• Enhetschefen inom socialtjänsten skriver igen: ”Nu är det ett faktum att vi inte längre kan upprätthålla lagkraven kring utredning, placering och uppföljning av ensamkommande barn och minderåriga som söker asyl här.” – 19 november 2015
Nu skriver enhetschefen inom socialtjänsten igen:
När jag idag tittar tillbaka på hur det var inom socialtjänsten hösten och början av vintern 2015 så känns det mer som en dröm, en otäck mardröm. Vill egentligen inte öppna ögonen.
Efter årsskiftet har anvisningarna av ensamkommande minderåriga asylsökande stannat av. Vi har fått tre anvisningar i år. Det vi istället har fått göra är att städa upp all oreda som alla snabba placeringar i familjehem fört med sig. Vi hade under den här perioden nästan tre gånger fler familjehemsplaceringar än normalt. Det skedde under tre månader och då kan nog vem som helst räkna ut att vi inte kan utreda familjehem som man bör. Vi har inte haft någon personalförstärkning heller, snarare minskning på grund av sjukskrivningar och brist på utbildade socionomer till utlysta tjänster.
Skulle vi ha låtit de ensamkommande unga bo på tågstationen tills vi hade utrett familjehem enligt alla regler? Vi hade ju ingen möjlighet att säga nej. Spännande ekvation egentligen, du får inte säga nej och du får inte placera i outredda familjehem. Staten vann den matchen men förlorarna var de ensamkommande som vi placerade i olämpliga hem. Sexuella övergrepp, brottsdömda personer och övriga olämpliga familjehem har förekommit. Vi har gjort många omplaceringar.
Jag anser att allt detta är våra politikers ansvar, vi larmade men blev inte lyssnade på. Vi har fortfarande svårt att få tag i bra familjehem till våra andra barn som behöver placeras, då familjehemmen är fulla med ensamkommande. Vi måste köpa vård från privata företag som tillhandahåller familjehem, det blir väldigt mycket dyrare för skattebetalarna.
Hur tänker IVO hantera alla Lex Sarah anmälningar från kommunerna?
I hela den här härvan så maler ordet åldersbedömning i mitt huvud. En massa vuxna män som påstår sig vara minderåriga har skapat denna oreda med hjälp av fega politiker och tjänstemän som inte vill se verkligheten. Nu har vi facit. Debatten i Sverige har börjat så smått att våga prata om åldersbedömningar, men vi behöver inte mer prat nu, vi behöver verkstad. De som faktiskt är barn far illa av att tvingas bo med vuxna män. På ett vanligt HVB i Sverige är det förbjudet att placera vuxna ihop med barn. Beslutsfattarna tycker tydligen inte att de utländska barnen är värda samma skydd.
Jag kan bara instämma med vad Jenny Sonesson skriver på Dagens Samhälle i texten Svensk socialtjänst behöver ett flyktingstopp.