En vän som flyttat till Tyskland berättar (och har gett tillstånd till publicering):
Det är lite lustigt att vara ”invandrare”, men det går bra. Jag ska börja på en kurs i tyska efter nyår, har jag tänkt. Tillsvidare hankar jag mig fram på det lilla jag kan. Våra kulturer är ju rätt lika. Om jag ska säga något generellt så är det att tyskar är så vänliga. De ler och de tackar och man går åt sidan för varandra på de trånga trottoarerna. Man håller upp dörrar och är allmänt artiga och öppna. Det beror nog på mig själv också. Fast jag är likadan i Sverige som här…
Och – vet du vad? Ännu har ingen frågat efter personnummer! Min man säger att ”det finns inte här”. På banken, när jag skulle öppna konto, fick jag visa mitt pass men de var bara intresserade av passnumret. Likaså i telefonbutiken. Vi hyr en möblerad lägenhet och vår hyresvärdinna har minsann inte frågat om något personnummer. Jag gjorde ett internetbaserat tyskt språktest på en språkskola, de var inte ett dugg intresserade av när jag var född. I min lilla hemstad i Sverige kan man inte ens köpa något på ElGiganten utan att vara tvungen att uppge personnummer! Visst är det slående. I Sverige är vi registrerade precis överallt. ICA vet om jag köper lättmjölk eller vanlig mjölk…
Kommentar: Personnummer- och åldershysterin är unik för Sverige. Förresten: Får man verkligen hålla på och tvinga folk att uppge sitt personnummer i alla tänkbara och otänkbara sammanhang, som man gör i Sverige men inte i andra länder? Var det inte så, att det kom någon EU-förordning för ganska många år sedan som förbjöd det okynnesanvändande av personnummer som pågår i Sverige? Om någon som läser detta vet och kan hänvisa till relevanta EU-bestämmelser så hör gärna av er via Info-fliken ovan. Jag har en obehaglig känsla av att Sverige bryter mot reglerna så att det skvätter om det…