En migga skriver så här om sina funderingar kring:
Valrörelsen och migrationsfrågorna
Är det av rädsla för SD som det är så lite tal om migration i valrörelsen? I vilket fall som helst,,,
Alliansens linje är rätt enkel: arbets- och försörjningslinjen gäller, med det lilla tillägget att de mindre partierna i Alliansen genom sina respektive krav vattnade ur försörjningskravet för anhöriga till en papperstiger.
Nyamko Sabuni (FP) föreslog också i augusti (bl a artikel i GP den 17/8) att invandrare med låg utbildning skulle erbjudas låglönejobb. Detta fick – givetvis – Kalle Larsson (V) att gå i taket. Och Lars Ohly (V) skingrade för några dagar sedan alla skuggor av tvivel genom att utropa att med de rödgröna så ska alla som fått nej på en asylansökan ges amnesti, och dessutom ska reglerna för ”humanitära skäl” – dvs ”synnerligen ömmande omständigheter” – ändras. De som faller under ”humanitära skäl” är, som de flesta förstår, inte tillskott till arbetsmarknaden – det är de sjuka och svaga som menas med det begreppet. Sällan har väl skiljelinjerna varit tydligare.
Först Sabunis utspel. Hon pekar nämligen på ett problem som hittills varit undanskuffat av en av de mest seglivade myterna på den svenska arbetsmarknaden – och upphovet är faktiskt hennes statsrådskollega Carlgren, som en gång var GD för Integrationsverket. Då – i seklets början – skrev Integrationsverket en rapport om invandrare och arbetsmarknaden, som blev läst på samma sätt som fan läser Bibeln. Integrationsverket fann att invandrare utbildningsmässigt står sig väl i det industrialiserade IT-landet Sverige. Det var bara det, att de hade tagit med alla invandrare i bilden – nordbor, tyskar, amerikaner, etc osv. När den rapporten valsat i media i ungefär en dag var målgruppen ”invandrare” översatt till ”flyktingar och deras anhöriga”.
Alla somaliska boskapsskötare, alla afghanska hemmafruar, alla kurdiska lantarbetare med erfarenhet av småskaligt jordbruk blev över en natt upphöjda till civilekonomer, sjuksköterskor, gymnasielärare och lastbilschaufförer. Och att döda den myten har varit hart när omöjligt. Varje gång man varit i närheten av att ta kål på myten, så har orsaken till varför asylsökande och deras anhöriga har så svårt att komma in på arbetsmarknaden i det industrialiserade IT-landet Sverige alltid avfärdats med förklaringar som ”strukturell rasism”.
Och hur blev det med uppehållstillstånd på grund av arbete under 2009, det första året med arbetslinjen öppnad även för personer utanför EU? Jo, av 14.363 beviljade tillstånd kom 453 från asylspåret, alltså 3 % (källa, Migrationsverkets statistik för 2009). Även om några av dem som fick tillstånd på asylskäl också hade skaffat arbete, så förstår de flesta att asylspårets bidrag till arbetslinjen är rätt marginellt.
För asylspårets folk måste man som regel vänta tills de i Sverige fått utbildning. Billigare är det också med den riktiga vägen. För de som får arbetstillstånd kommer från Indien och Kina och Brasilien och USA och de ansöker med alla handlingar på bordet och passen i ordning, och om de får tillstånd så tar de flyget hit. De börjar inte med att kosta pengar som inskrivna på en mottagningsenhet med sagor om att de tappat passen på vägen.
Men Kalle Larsson vill inte kännas vid att asylspårets folk och deras efterkommande anhöriga i det stora hela har låg utbildning. Han vill tydligen inte kännas vid någon arbetslinje alls. Och Lars Ohly bryr sig inte. Vad Ohly säger rent ut är att: inte bara ska det inte vara någon arbetslinje, det ska inte vara någon försörjningslinje heller. Och genom att säga att alla som fått nej på sin asylansökan med något slags automatik ska ha ”amnesti”, så handlar det inte om en asylprövning heller. Och vad återstår då? Med Ohlys resonemang behövs det ingen ändring av begreppet ”synnerligen ömmande omständigheter” eftersom alla som söker asyl ändå ska ges tillstånd – oavsett om det finns asylskäl eller inte.
Så Alliansens inställning översätter jag till att ”arbets- och försörjningslinjen gäller, och för dem som kommer via asylspåret får vi anpassa oss till vad som är praktiskt möjligt efter deras förutsättningar”, medan de rödgröna anser att ”who cares, för vår offentliga sektor klarar allt”.
Migrationsverkets käre GD borde kanske studera det här lite närmare – när han vill prata om arbete så åker han nämligen till asylenheterna. Han tror alltså själv att asylspåret är ”the main thing”. Han kunde kanske börja med att läsa sitt eget verks statistik.
