En migga kommenterar att regeringen vill sända asylsökande barn och unga utan egna asyl- eller skyddsskäl och som alltså därmed ska få avslag på sina asylansökningar, till ”omsorgscentra” i hemländerna, där man lättare kan leta efter deras föräldrar och släktingar (läs bl.a. Sverige följer Norges exempel gällande ensamkommande unga asylsökande):
Jag tycker att det som Norge gör när det gäller de ensamkommande barnen och ungdomarna är bra. Om man vänder på steken kan man rent av tycka att det som vi i Sverige gör är väldigt fel, ur barnperspektivet.
Om man utgår från att det finns ett barn, som verkligen är ett barn, och som har tappat kontakten med sina föräldrar och på något sätt kommit till Sverige, är det helt fel att ge barnet permanent uppehållstillstånd (PUT) inom tre månader. Varje barn har rätt till sina föräldrar. Svenska myndigheter har inte rätt att ge dem PUT och placera dem i olika boenden och hos fosterföräldrar om man inte ens klarat av att kontrollera vilka dessa barn och unga är, är och var de hör hemma! Det man borde göra är att göra allt för att försöka hitta föräldrarna. Vilket man inte kan göra på tre månader.
Det finns barn som som kommit ifrån sina föräldrar i krig och elände och som rest till Sverige med någon släkting eller vän. Det kan också finnas barn som är på rymmen hemifrån eller som är offer för trafficking eller annan människosmuggling och även de kan ha föräldrar som inget högre önskar än att få tillbaka sina barn.
Faktum är – till skillnad från vad alltför många tror – att huvudregeln säger att det inte finns någon generell rätt för en förälder att ansluta sig till sitt barn i Sverige utan återförening ska ske i hemlandet. En förälder, som kanske efter ett antal år lyckats lokalisera sitt barn, får alltså inte automatiskt komma hit just för att huvudreglen är att man ska återförenas i hemlandet.
Utgångspunkten när det gäller ensamma unga som kommer till Sverige, oftast i hopp om ett bättre liv, borde i stället vara att ge dessa ensamkommande barn tillfälliga uppehållstillstånd (TUT), samtidigt som man arbetar med att finna deras anhöriga. Det finns organisationer som kan hjälpa till: Röda Korset, Frälsningsarmén m.fl.
Om barnets alla anhöriga visar sig vara döda och krig och kaos pågår i barnets hemland där det varken finns barnhem eller sociala myndigheter, bör barnet så småningom ges PUT och dessutom betydligt mer och bättre stöd från samhället än vad som nu ges till de ensamkommande som fått PUT. Ett svenskt barn som tappat bort sina föräldrar skulle aldrig behandlas så nonchalant som dessa utländska asylsökande barn behandlas.
Man sållar inte heller agnarna från vetet. ”Barn”, som i själva verket är vuxna och ofta även kriminella ”asylturister”, skickas till samma boenden där det bor asylsökande barn som faktiskt är barn. Risken för övergrepp och dåligt inflytande är hög. Personalen lägger inte märke till att barn försvinner från boendena. Asylsökande barn och unga får också ofta bo hos någon ”släkting” som man inte vet så mycket om. Inte ens huruvida personer är en släkting eller en hallick, eller både en släkting och en hallick. Man vet inte inte heller om barnet utnyttjas på något annat vis, som hembiträde till exempel. Visst har barnet sin ”gode man ” men många av dessa är inte intresserade av annat än arvodet. För ett barn är arvodet blygsamt men det finns ”gode män” som har så många uppdrag att de lever på detta.
